David Brins Uplift-serie handlar om civilisationer som funnits i miljoner av år; som vinner medvetande, koloniserar planeter, men ibland väljer bort sin upplyfta status och väljer att sjunka tillbaka till glömskan, ut ur den galaktiska gemenskapen.
Temat i den första boken i den andra Uplift-trilogin, Brightness Reef, är just det sistnämnda fallet. På Jijo finns åtta raser som dragit sig undan politiken i de fem galaxerna, gett upp sin avancerade teknik och lever stillsamt i vänta på att dö ut. En av raserna, glaver, har efter några tusen år förlorat sin talförmåga och lever som vilda djur. De övriga folkslag som har funnits på planeten lika länge eller längre minns att glaver varit intelligenta och avstår från att jaga dem. En av de kvarvarande intelligenta raserna är människor, som var den sista nya gruppen att landa på Jijo. Under de århundraden de har levt där har grupperna hunnit mötas i krig men sedan sluta fred och börja samarbeta.
Dock är det oklart varför de olika grupperna dragit sig undan till Jijo till att börja med. Faktum är att Jijo varit uthyrd till en annan intelligent ras, Buyur, som lämnade planeten när deras kontrakt gick ut. Enligt lag skall Jijo nu lämnas orörd i en miljon år innan planeten på nytt genomsöks efter tecken på nya livsformer med chans till utveckling av intelligens. Att kolonisera planeten innan dess bryter mot de gemensamma lagarna i de fem galaxerna.
De koloniserande varelserna har muntligt traderade minnen av varför de kom till Jijo, och de är alla mer eller mindre illegala. Den förhärskande teorin när boken börjar, åtminstone bland människor, är att de olika raserna bör följa glaver i spåren: glömma sin tidigare status och återvända till ett oskyldigt djur-stadium av icke-intelligens.
Uuuuuh, jag ryser när jag hör de idéerna! Civilisation, vetenskap och en ständig strävan efter förbättring ser jag som något av det viktigaste i mitt liv och för hela mänskligheten! Att leva på Jijo skulle kännas så vemodigt, som att överleva en apokalyps. Där finns några ruiner kvar efter Buyurs högt utvecklade samhälle, och alla varelser har hört om rymdskepp som reser mellan stjärnor och vet att det finns andra civilisationer i rymden - som de dock behöver akta sig för. Jag skulle inte kunna nöja mig med spillrorna av högtstående samhällen, jag skulle längta bort.
På vilken nivå skall man lägga sitt eget samhälle om man vill dö ut? I människolägret råder delade meningar. En del vill att utdöendet skall gå snabbt, om än inte med direkt mord, och vill bränna de böcker och bekvämligheter som finns. Andra vill ändå upprätthålla en viss standard, trycka nya böcker och leva någorlunda komfortabelt.
För det finns böcker på Jijo! Dem tog människorna med sig när de landade, och det har påverkat alla folkslag på planeten. Med människorna kom en primitiv boktryckarkonst, en vetenskaplig utforskning av planeten och berättelser från den avlägsna Jorden. Ett blossande ljus av civilisation och evighet, i mina ögon! Finns det böcker, så finns det hopp.
Som sagt, temat i boken är dock icke-utveckling och hur man skall hålla ett samhälle på en låg men anständig utvecklingsnivå. Jag tycker om att boken visar upp så många olika ståndpunkter i den frågan, liksom i andra relevanta frågor som uppstår. Olika filosofier utvecklas och bryts mot varandra och påverkar människors livsval. Brin har också vinnlagt sig om att tänka ut varelser med icke-människolika system för samarbete och reproduktion, och det är intressant att se hur de kan samarbeta eller förargas på människor.
Med de komplimangerna avklarade, måste jag säga att den här mångtydigheten gör Brightness Reef riktigt svår att komma in i, och därefter ganska trögläst. Olika personer turas om att tala i varje kapitel (liksom i de tidigare Uplift-böckerna), och det gör dels att historien går långsamt framåt, och dels att jag har svårt att minnas vem som är vem och vad som har hänt.
David Brin hade nog ändå inte velat stryka något, tror jag. Mot slutet visar det sig att de flesta delhistorier innehåller viktiga pusselbitar. Den charmerande gruppen av vänner, med en unge från varje tänkande ras på Jijo, som gav sig ut på äventyr, hamnar i ett otroligt spännande äventyr med viktiga konsekvenser. Det är faktiskt så att boken slutar med alla huvudpersoner är inblandade i någon form av cliffhanger. Sicken illans tur att nästa bok, Infinity's Shore, fortsätter i exakt samma ögonblick som Brightness Reef slutar, och tur också att jag hade den hemma så att jag kunde fortsätta läsa direkt!
Dock är det oklart varför de olika grupperna dragit sig undan till Jijo till att börja med. Faktum är att Jijo varit uthyrd till en annan intelligent ras, Buyur, som lämnade planeten när deras kontrakt gick ut. Enligt lag skall Jijo nu lämnas orörd i en miljon år innan planeten på nytt genomsöks efter tecken på nya livsformer med chans till utveckling av intelligens. Att kolonisera planeten innan dess bryter mot de gemensamma lagarna i de fem galaxerna.
De koloniserande varelserna har muntligt traderade minnen av varför de kom till Jijo, och de är alla mer eller mindre illegala. Den förhärskande teorin när boken börjar, åtminstone bland människor, är att de olika raserna bör följa glaver i spåren: glömma sin tidigare status och återvända till ett oskyldigt djur-stadium av icke-intelligens.
Uuuuuh, jag ryser när jag hör de idéerna! Civilisation, vetenskap och en ständig strävan efter förbättring ser jag som något av det viktigaste i mitt liv och för hela mänskligheten! Att leva på Jijo skulle kännas så vemodigt, som att överleva en apokalyps. Där finns några ruiner kvar efter Buyurs högt utvecklade samhälle, och alla varelser har hört om rymdskepp som reser mellan stjärnor och vet att det finns andra civilisationer i rymden - som de dock behöver akta sig för. Jag skulle inte kunna nöja mig med spillrorna av högtstående samhällen, jag skulle längta bort.
På vilken nivå skall man lägga sitt eget samhälle om man vill dö ut? I människolägret råder delade meningar. En del vill att utdöendet skall gå snabbt, om än inte med direkt mord, och vill bränna de böcker och bekvämligheter som finns. Andra vill ändå upprätthålla en viss standard, trycka nya böcker och leva någorlunda komfortabelt.
För det finns böcker på Jijo! Dem tog människorna med sig när de landade, och det har påverkat alla folkslag på planeten. Med människorna kom en primitiv boktryckarkonst, en vetenskaplig utforskning av planeten och berättelser från den avlägsna Jorden. Ett blossande ljus av civilisation och evighet, i mina ögon! Finns det böcker, så finns det hopp.
Som sagt, temat i boken är dock icke-utveckling och hur man skall hålla ett samhälle på en låg men anständig utvecklingsnivå. Jag tycker om att boken visar upp så många olika ståndpunkter i den frågan, liksom i andra relevanta frågor som uppstår. Olika filosofier utvecklas och bryts mot varandra och påverkar människors livsval. Brin har också vinnlagt sig om att tänka ut varelser med icke-människolika system för samarbete och reproduktion, och det är intressant att se hur de kan samarbeta eller förargas på människor.
Med de komplimangerna avklarade, måste jag säga att den här mångtydigheten gör Brightness Reef riktigt svår att komma in i, och därefter ganska trögläst. Olika personer turas om att tala i varje kapitel (liksom i de tidigare Uplift-böckerna), och det gör dels att historien går långsamt framåt, och dels att jag har svårt att minnas vem som är vem och vad som har hänt.
David Brin hade nog ändå inte velat stryka något, tror jag. Mot slutet visar det sig att de flesta delhistorier innehåller viktiga pusselbitar. Den charmerande gruppen av vänner, med en unge från varje tänkande ras på Jijo, som gav sig ut på äventyr, hamnar i ett otroligt spännande äventyr med viktiga konsekvenser. Det är faktiskt så att boken slutar med alla huvudpersoner är inblandade i någon form av cliffhanger. Sicken illans tur att nästa bok, Infinity's Shore, fortsätter i exakt samma ögonblick som Brightness Reef slutar, och tur också att jag hade den hemma så att jag kunde fortsätta läsa direkt!
Fler böcker av David Brin:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar