Det är 75 år sedan en separatutställning i Stockholm blev Helene Schjerfbecks genombrott i Sverige. Då hade hon redan en lång konstnärsbana bakom sig, men fastän hon var till åren kommen fortsatte hon att renodla sin stil. Utställningen på Waldemarsudde visar många målningar, från Schjerfbecks tidiga verk till de hon gjorde strax innan hon dog. Motiv och metod varierar, men under största delen av hennes bana kan man se hennes säregna uttryck, som bara blev tydligare med åren.
De tidigaste tavlorna är naturalistiska och detaljtrogna, även om de oftast har drag man tycker sig känna igen från hennes senare verk: stora ljusa färgfält som förmedlar en eterisk lätthet, och konturer som löses upp och blir otydliga inte av slarv utan som om de försvinner i ett bländande motljus. Tillsammans med många andra (kvinnliga) konstnärer i slutet av 1800-talet utvecklade hon sin konst i Frankrike. Kritiker sade om deras tavlor att kvinnorna tycktes vilja måla bort all naturens skönhet som om det vore en skavank. Det är svårt att hålla med när man ser hur konstnärerna tvärtom låter de mest vardagliga och icke-perfekta motiv få skönhet och vikt av sin lätta penselföring.
Schjerfbeck målade ofta porträtt, väldigt ofta självporträtt - sig själv hade hon ju alltid tillgång till när hon behövde en modell. Den korta och sevärda filmen om hennes liv som visas på Waldemarsudde låter oss se en succession av hennes självporträtt, från de senaste till de tidigaste. När man kommer till de tidigaste, från hennes ungdom, ser man att detaljskärpan är större men personligheten mindre framträdanden. I alla självporträtten från slutet av hennes liv, även de som är så otydliga fält av mörker och ljus att de nästan blir spöklika, känner man ändå igen hennes drag och hennes seriösa blick.
De tidigaste tavlorna är naturalistiska och detaljtrogna, även om de oftast har drag man tycker sig känna igen från hennes senare verk: stora ljusa färgfält som förmedlar en eterisk lätthet, och konturer som löses upp och blir otydliga inte av slarv utan som om de försvinner i ett bländande motljus. Tillsammans med många andra (kvinnliga) konstnärer i slutet av 1800-talet utvecklade hon sin konst i Frankrike. Kritiker sade om deras tavlor att kvinnorna tycktes vilja måla bort all naturens skönhet som om det vore en skavank. Det är svårt att hålla med när man ser hur konstnärerna tvärtom låter de mest vardagliga och icke-perfekta motiv få skönhet och vikt av sin lätta penselföring.
Schjerfbeck målade ofta porträtt, väldigt ofta självporträtt - sig själv hade hon ju alltid tillgång till när hon behövde en modell. Den korta och sevärda filmen om hennes liv som visas på Waldemarsudde låter oss se en succession av hennes självporträtt, från de senaste till de tidigaste. När man kommer till de tidigaste, från hennes ungdom, ser man att detaljskärpan är större men personligheten mindre framträdanden. I alla självporträtten från slutet av hennes liv, även de som är så otydliga fält av mörker och ljus att de nästan blir spöklika, känner man ändå igen hennes drag och hennes seriösa blick.
De många verken på utställningen gör det tydligt att det inte var lättja, inte beräkning, kanske experimentlusta men framför allt Schjerfbecks inre vision som drev henne i sin utveckling. År för år blir hennes tavlor ljusare (om än med tydliga färgfläckar av mörkt eller rött), mindre skarpa i konturerna, stiliserade, men utan att tappa sin kärna av realism. Som bilder som genomlyses av ett mycket starkt sken. Hon började måla variationer på de tavlor hon redan målat, till exempel den kända och älskade Konvalescenten. För att dämpa glansen i målningarna skrapade hon bort färg från dem tills det bara var kvar så mycket som det skulle vara.
De människor som Helene Schjerfbeck målar av, vare sig det är barn, hon själv, eller en man hon åtrår, genomlyses alltid av en stark integritet. Fastän hennes uttryck är stiliserat blir modellerna aldrig stereotyper. Utställningen på Waldemarsudde är en god samling av verk från ett konstnärsskap värt att beundra.
Länk till Waldemarsuddes sida om Helene Schjerfbeck
Länk till min väninnas intryck av utställningen
Länk till Börje, som tycks ha varit där samtidigt
3 kommentarer:
Nu har jag också hunnit se Schjerfbeckutställningen. Allt var otroligt bra, men vi fastnade för lite olika motiv.
Nu ser jag att du har fokuserat på andra bilder. Så bra! Jag tyckte att hela hennes spännnvidd och motivval var sevärt, och hade svårt att välja några bilder. Men då kan man lätt klicka in sig till dig och se mer!
Vi kanske var där samma dag, till och med? Min väninna och jag var där i söndags.
Nu lägger jag upp länkar till er båda i posten, så får vi en bredare bild av den minnesvärda Schjerfbeck.
Kul med olika vinkling av utställningen. Jag lägger ut en länk till din sida.
Skicka en kommentar