Ett Nobelpris i fysik behöver inte betyda att man är en god människa eller ens att man lever ett gott liv. Michael Beard mottog Nobelpriset för en teori han utvecklade som ung. Sedan dess är han relativt eftertraktad som affischnamn för institut och forskningsgrupper, men ändå inte immun mot avundsjuka och intriger i forskarvärlden. Av bekvämlighet tar han ett arbete med hög profil och låg arbetsinsats; att leda en grupp som skall utveckla en eller flera lösningar i energifrågan, minska koldioxidutsläppen och i slutändan rädda jorden.
Ett återkommande tema i Saul Bellows böcker var akademikern som trots sin höga intelligens var hjälplös eller misslyckad med kvinnor. De första sidorna av Ian McEwans bok är som en sämre variant av Bellows historier, och var nära att avskräcka mig. Michael Beard utmålas som en notoriskt otrogen äkta make, som dock blir förkrossad när hans femte fru visar sig ha en affär. Man kan skratta åt hur ynklig Beard blir och det mildras av att han får det han förtjänar, men det är inte mitt favoritparti i boken.
Som tur är skiftar Solar fokus några gånger till andra mer intressanta episoder ur Beards liv, och blir mer spännande och rolig än jag hade väntat mig. Hans blasérade men inte oärliga distans till arbetet de utför på forskningscentret är baserad på vetenskapliga åsikter som jag känner igen mina egna tankegångar i. Hans iakttagelser av de politiska diskussionerna och de unga idealistiska forskarna är psykologiskt och vetenskapligt klarsynta. En eloge till McEwan som tack vare faktagranskande forskarvänner lyckats med den balansen!
På så sätt får jag förtroende för McEwan och hans huvudperson, och skrattar och förfasar mig med stort engagemang när Beard i fortsättningen råkar ut för dråpliga situationer. När jag läste om Beards äventyr med konstnärsbohemer på en forskningsstation på isen utanför Svalbard växlade jag mellan att kisa mellan fingrarna och skratta högt på kaféet där jag satt.
När jag har läst böcker av Ian McEwan tidigare har jag retat mig på att han använder sig av greppet "föga anade han att..." för att trissa upp stämningen, t.ex "Om jag hade vetat att min fru hade en pistol riktad mot huvudet medan vi talade i telefon..." Sådana markeringar höjer spänningen och gör en benägen att vilja läsa vidare snabbt, men jag tycker inte om att bli manipulerad så tydligt. I Solar bemästrar McEwan det här greppet så väl att jag inte märker hur jag blir styrd, bara att spänningen stiger och jag absolut vill veta hur det skall gå.
Michael Beards liv är ingen hjältehistoria, men tillräckligt varierad och intressant för att bli en väldigt underhållande bok. Efter att ha varit litet trött på Ian McEwan tycker jag åter igen att han är skicklig och läsvärd, och jag kommer att leta upp fler av hans nyare böcker.
Fler böcker av Ian McEwan:
Atonement
Som tur är skiftar Solar fokus några gånger till andra mer intressanta episoder ur Beards liv, och blir mer spännande och rolig än jag hade väntat mig. Hans blasérade men inte oärliga distans till arbetet de utför på forskningscentret är baserad på vetenskapliga åsikter som jag känner igen mina egna tankegångar i. Hans iakttagelser av de politiska diskussionerna och de unga idealistiska forskarna är psykologiskt och vetenskapligt klarsynta. En eloge till McEwan som tack vare faktagranskande forskarvänner lyckats med den balansen!
På så sätt får jag förtroende för McEwan och hans huvudperson, och skrattar och förfasar mig med stort engagemang när Beard i fortsättningen råkar ut för dråpliga situationer. När jag läste om Beards äventyr med konstnärsbohemer på en forskningsstation på isen utanför Svalbard växlade jag mellan att kisa mellan fingrarna och skratta högt på kaféet där jag satt.
När jag har läst böcker av Ian McEwan tidigare har jag retat mig på att han använder sig av greppet "föga anade han att..." för att trissa upp stämningen, t.ex "Om jag hade vetat att min fru hade en pistol riktad mot huvudet medan vi talade i telefon..." Sådana markeringar höjer spänningen och gör en benägen att vilja läsa vidare snabbt, men jag tycker inte om att bli manipulerad så tydligt. I Solar bemästrar McEwan det här greppet så väl att jag inte märker hur jag blir styrd, bara att spänningen stiger och jag absolut vill veta hur det skall gå.
Michael Beards liv är ingen hjältehistoria, men tillräckligt varierad och intressant för att bli en väldigt underhållande bok. Efter att ha varit litet trött på Ian McEwan tycker jag åter igen att han är skicklig och läsvärd, och jag kommer att leta upp fler av hans nyare böcker.
Fler böcker av Ian McEwan:
Atonement
2 kommentarer:
Jag kände faktiskt lite samma att jag fick förnyat sug eller förtroende eller vad man ska säga, för McEwan när jag läste den här. Jag tycker framför allt att det är skickligt av honom att presentera en karaktär som man ju verkligen genuint inte tycker om, en ganska osympatisk person, som man ÄNDÅ på något sätt håller på på slutet för det gör så ont i en att läsa om hur illa det är på väg att gå.. Hur allt är på väg att falla samman. Hur man faktiskt känner ångesten i kroppen, fast man inte ens gillar personen.
Det kombinerat med verkligt trovärdiga vetenskapliga resonemang. Trovärdiga för en lekman som jag i alla fall. Jag gillade den väldigt trots allt som skulle kunna vara emot den.
Vad bra att du också fått tillbaka förtroendet för McEwan! Men vet du, om vi kan viska litet spoilers om slutet:
jag kände faktiskt att trots att ALLT, precis allt vände sig emot honom på de sista sidorna, så tror jag nog att han skulle kunna komma igenom det. Han har kommit undan med så mycket innan; livet har varit halvdåligt hela tiden, aldrig så där lyckade som han hade drömt om att det skulle bli av sig självt när han uppnått en viss ålder. Så han kan nog slingra sig ur det här också. :) Det kanske låter som önsketänkande, men det är i alla fall vad jag hoppas på!
Skicka en kommentar