Vilken fullträff! Klockren från början till slut, och en god blandning av allvar och humor är pjäsen Vänner på Stadsteaterns lilla scen. Alan Ayckborns intelligenta manus blir levande underhållning när den spelas av en kongenial ensemble i Sissela Kyles perfekta regi.
Vännerna och makarna som kommer och går på scenen har inte de ömmaste känslorna för varandra, utan snarare har sandkorn vuxit till irriterande smågrus som skaver och ger upphov till gliringar och sidoblickar. Nu har personerna samlats till en tebjudning hemma hos Diana (Bergljót Arnadóttir) och Paul (Allan Svensson) för att trösta och stötta den gamle vännen Colin (Jacob Nordenson) vars fästmö drunknade två månader tidigare. Innan Colin dyker upp hinner alla dock reta och retas på varandra på sina egna personliga vis.
Colin själv, vars sorg alla först tassar runt, visar sig vara en feel good-apostel. Så lycklig av det vackra i det lilla, så välmenande, så full av floskler... När han berättar om sin och fästmöns första kyss sitter Marge (Elisabet Carlsson) och Diana hänförda, medan de övriga stirrar som om de knappt tror sina öron. Mitt eget ansiktsuttryck är en blandning av båda två, där han vandrar runt för att muntra upp alla i tur och ordning. Kanske är hans gamla minnesbilder falskt förskönade, kanske är de andras minnesbilder mer cyniska än det verkligen var. Ställd inför ett verkligt känsloutbrott blir Colin i alla fall oförmögen att hantera det.
En pjäs av det här slaget riskerar att falla i endera av två diken: meningslöst pladder som inte de ens bästa skådespelare kan göra trovärdigt, eller farsens metod att skruva upp varje rolig replik på maxvolym med stora gester. Eller i sämsta fall båda två på samma gång. Tidvis under första akten är jag rädd för att det skall hända, och det beror mest på Jessica Heribertssons otacksamma roll som Evelyn, "ingift" med John (Jan Mybrand) i den mångåriga vänkretsen, som sitter i ett hörn, tjurig och jobbig som en trotsig treåring. Men hennes enstaviga svar och himlande blickar är förstås en viktig ingrediens i blandningen av skvaller och allvar.
Nej, föreställningen halkar inte ned i något dike utan tar sig själv på allvar, och publiken på samma gång. För ända från Dianas sorgsna monolog om makens otrohet till Marges suckar över sin hjälplöse make, är sorgen på allvar. Humorn ligger i de små detaljerna, när någon börjar säga något som bara är en aning "fel", och antingen kommer på det själv eller drar på sig förbryllade blickar från kretsen av vänner. De där gesterna och minerna har tydliga drag av Sissela Kyle, och det gillar jag! Speciellt Marge har många små knyckar som visar att hon inte bara är en flamsig virrpanna, utan jobbar hårt för att alla skall vara glada. Om Marge har mest av Kyle, så är Allan Svenssons jordnära Paul en behövlig motvikt i pjäsen. Sissela Kyle får gärna kopiera fram sina bästa/värsta sidor så här skickligt många gånger igen! Uppsättningen av Vännerna är det bästa jag har sett på länge, och jag ser fram emot att få se mycket mer i Kyles regi!
Länk till Stadsteaterns sida om Vänner
Vännerna och makarna som kommer och går på scenen har inte de ömmaste känslorna för varandra, utan snarare har sandkorn vuxit till irriterande smågrus som skaver och ger upphov till gliringar och sidoblickar. Nu har personerna samlats till en tebjudning hemma hos Diana (Bergljót Arnadóttir) och Paul (Allan Svensson) för att trösta och stötta den gamle vännen Colin (Jacob Nordenson) vars fästmö drunknade två månader tidigare. Innan Colin dyker upp hinner alla dock reta och retas på varandra på sina egna personliga vis.
Colin själv, vars sorg alla först tassar runt, visar sig vara en feel good-apostel. Så lycklig av det vackra i det lilla, så välmenande, så full av floskler... När han berättar om sin och fästmöns första kyss sitter Marge (Elisabet Carlsson) och Diana hänförda, medan de övriga stirrar som om de knappt tror sina öron. Mitt eget ansiktsuttryck är en blandning av båda två, där han vandrar runt för att muntra upp alla i tur och ordning. Kanske är hans gamla minnesbilder falskt förskönade, kanske är de andras minnesbilder mer cyniska än det verkligen var. Ställd inför ett verkligt känsloutbrott blir Colin i alla fall oförmögen att hantera det.
En pjäs av det här slaget riskerar att falla i endera av två diken: meningslöst pladder som inte de ens bästa skådespelare kan göra trovärdigt, eller farsens metod att skruva upp varje rolig replik på maxvolym med stora gester. Eller i sämsta fall båda två på samma gång. Tidvis under första akten är jag rädd för att det skall hända, och det beror mest på Jessica Heribertssons otacksamma roll som Evelyn, "ingift" med John (Jan Mybrand) i den mångåriga vänkretsen, som sitter i ett hörn, tjurig och jobbig som en trotsig treåring. Men hennes enstaviga svar och himlande blickar är förstås en viktig ingrediens i blandningen av skvaller och allvar.
Nej, föreställningen halkar inte ned i något dike utan tar sig själv på allvar, och publiken på samma gång. För ända från Dianas sorgsna monolog om makens otrohet till Marges suckar över sin hjälplöse make, är sorgen på allvar. Humorn ligger i de små detaljerna, när någon börjar säga något som bara är en aning "fel", och antingen kommer på det själv eller drar på sig förbryllade blickar från kretsen av vänner. De där gesterna och minerna har tydliga drag av Sissela Kyle, och det gillar jag! Speciellt Marge har många små knyckar som visar att hon inte bara är en flamsig virrpanna, utan jobbar hårt för att alla skall vara glada. Om Marge har mest av Kyle, så är Allan Svenssons jordnära Paul en behövlig motvikt i pjäsen. Sissela Kyle får gärna kopiera fram sina bästa/värsta sidor så här skickligt många gånger igen! Uppsättningen av Vännerna är det bästa jag har sett på länge, och jag ser fram emot att få se mycket mer i Kyles regi!
Länk till Stadsteaterns sida om Vänner
Foto: Carl Thorborg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar