Vem har inte drömt om en speciell plats under en mytisk tidsperiod: London under Swinging Sixties, Berlin under Weimarrepubliken, Paris på 1920-talet. Men så trist när man äntligen reser dit och det inte är som man tänkt - speciellt om man är där i sällskap med tråkiga personer som vill göra något annat än man hoppades.
Filmmanusförfattaren Gil (Owen Wilson) är i Paris med personer som alla uppvisar helt olika former av tråkighet och oförstående. Svärfar är irriterad på hela landet och allt som är annorlunda än hemma i USA. Fästmö och svärmor vill mest köpa dyra, antika saker och äta gott. Fästmöns gamla pojkvän Paul (Michael Sheen) vill dra med paret på utställningar och vinprovningar där han kan briljera med sina kunskaper. Michael Sheen spelar självsäker besserwisser så bra att jag skrattar gott både när han smyger in litet mer skryt i förbifarten, och när det blir expert-battle mellan honom och Gil.
Men se där, klockan slår midnatt och där kommer en bil från 1920-talet! Gil kliver in och hamnar mitt i den fest för livet som utspelade sig i Paris för snart hundra år sedan (tiden går!). Han träffar sina idoler och andra från samma tid, ja, faktiskt bara ikoner som Picasso, Dalí, Gertrude Stein, Cole Porter T.S. Eliot, Ernest Hemingway och Zelda och F. Scott Fitzgerald. Och alla bjuder in honom till festerna och diskussionerna!
Det är ett fantastiskt liv Gil lever om nätterna! Speciellt i jämförelse med den tråkiga tillvaron han har om dagarna. Jag tycker också att förvecklingarna mellan dröm och verklighet är ganska tråkiga och förutsägbara. Det bästa är den underbara stämningen efter midnatt med de intelligenta, levnadsglada människorna! Jag behöver inga vetenskapliga eller magiska förklaringar till hur det kan hända, utan vill bara följa med Gil på de fantastiska festerna.
Den triviala ramhandlingen är bara den näst svagaste länken. Allra mest stör jag mig på Owen Wilson, som inte är någon särskilt bra skådespelare. Som regissörens alias i filmen har han bara övertagit några av Woody Allens manér utan att bli en trovärdig person. Han pratar släpigt med en litet dum uppsyn och det blir obegripligt att de smarta människorna vill ha med honom överallt. Haha, jag kanske låter avundsjuk?! Då får jag väl öva mig i ödmjukhet genom att vara glad över att åtminstone Gil fick se sina drömmar gå i uppfyllelse.
Filmmanusförfattaren Gil (Owen Wilson) är i Paris med personer som alla uppvisar helt olika former av tråkighet och oförstående. Svärfar är irriterad på hela landet och allt som är annorlunda än hemma i USA. Fästmö och svärmor vill mest köpa dyra, antika saker och äta gott. Fästmöns gamla pojkvän Paul (Michael Sheen) vill dra med paret på utställningar och vinprovningar där han kan briljera med sina kunskaper. Michael Sheen spelar självsäker besserwisser så bra att jag skrattar gott både när han smyger in litet mer skryt i förbifarten, och när det blir expert-battle mellan honom och Gil.
Men se där, klockan slår midnatt och där kommer en bil från 1920-talet! Gil kliver in och hamnar mitt i den fest för livet som utspelade sig i Paris för snart hundra år sedan (tiden går!). Han träffar sina idoler och andra från samma tid, ja, faktiskt bara ikoner som Picasso, Dalí, Gertrude Stein, Cole Porter T.S. Eliot, Ernest Hemingway och Zelda och F. Scott Fitzgerald. Och alla bjuder in honom till festerna och diskussionerna!
Det är ett fantastiskt liv Gil lever om nätterna! Speciellt i jämförelse med den tråkiga tillvaron han har om dagarna. Jag tycker också att förvecklingarna mellan dröm och verklighet är ganska tråkiga och förutsägbara. Det bästa är den underbara stämningen efter midnatt med de intelligenta, levnadsglada människorna! Jag behöver inga vetenskapliga eller magiska förklaringar till hur det kan hända, utan vill bara följa med Gil på de fantastiska festerna.
Den triviala ramhandlingen är bara den näst svagaste länken. Allra mest stör jag mig på Owen Wilson, som inte är någon särskilt bra skådespelare. Som regissörens alias i filmen har han bara övertagit några av Woody Allens manér utan att bli en trovärdig person. Han pratar släpigt med en litet dum uppsyn och det blir obegripligt att de smarta människorna vill ha med honom överallt. Haha, jag kanske låter avundsjuk?! Då får jag väl öva mig i ödmjukhet genom att vara glad över att åtminstone Gil fick se sina drömmar gå i uppfyllelse.
3 kommentarer:
Åh, vad härlitg. Jag har knappt läst något alls om den här filmen men tänke definitivt se den. Oavsett om Owen Wilson är med eller inte.;)
Paris på 20-talet och lite paris-romantik räcker för att får mig att vilja gå. Så bra då att det åtminstone inte är förfärigt utan verkar i alla fall på dig som till och med rätt trevligt. Även om ramhandlinge kanske är i svagaste laget och Wilson gör en mindre minnesvärd insats.
Herlig film!!
Du kommer nog att älska atmosfären. :) Det är så skönt att följa med Gil på de härliga festerna, att resten kvittar!
Skicka en kommentar