Det är alltid en fröjd att komma till den vackra Grünewaldsalen för konsert. Den suggestiva dekorationen i Konserthusets kammarmusiksal är tänkt att inte dra uppmärksamheten från musiken som spelas där. Isaac Grünewalds målningar av nakna människor och grekiska gudar är inspirerade av musicerande, och visst är det skönt att vila ögonen på dem till musiken.
Kompositörerna Andrea Tarrodi och Molly Kien har haft god tid på sig att i sin tur låta sig inspireras av verken, då de har jobbat som publikvärdar i Konserthuset. Vilken fin idé att dikta ihop ett helt konsertprogram för några filharmoniker i såväl klassiska som udda konstellationer!
En stråkkvartett framför Tarrodis Miroir, där viola och cello speglar varandra liksom mannen och kvinnan gör på tavlan som inspirerat verket. Från den stillsamma, melankoliska stämningen växlar tempot upp men samlar sig igen. Lika vackert melodiskt låter nästa stycke, Chántes. En harpa och en slagverkare på bland annat xylofon och vibrafon skapar spännande klanger som verkligen frammanar tankar på tre kvinnor som dansar i sömnen, just som på tavlan som projiceras i fonden.
Därefter följer Dances for Ariadne av Molly Kien, där slagverk och kontrabas illustrerar hur den stillsamma trion på en annan av tavlorna dansar sig fram till en passionerad dans för gudinnan Ariadne. Det är ett mer aggressivt och taggigt stycke. Mer harmoniskt och medryckande är hennes nästa verk, The binding of Odysseus, där man verkligen kan höra sirenerna sjunga förföriskt för Odysseus, som sliter i sina rep för att bli fri och kunna störta sig efter locktonerna.
Molly Kien, Andrea Tarrodi
Den stora målningen i Grünewaldsalens tak är utgångspunkten för de två sista verken, ett av Tarrodi och ett av Kien. Den övriga inredningen i salen går i bruna och ljusgula färger, men takmålningen är himmelsblå och där dansar yppiga luftandar kring Apollon. Han använder solens strålar som strängar på lyran och strävar uppåt och inåt. Ja, det virvlar om musiken när den målar upp den vilda dansen, men så kallt och stormigt det låter, om båda styckena!
Det är en utmärkt idé att låta Grünewaldsalen, där så mycket skön musik klingat, hyllas av två personer som har ett personligt förhållande till huset. De kortare styckena före paus faller mig bäst i smaken, och jag hoppas att de kommer att spelas fler gånger på fler ställen i världen.
Länk till Konserthusets sida om konserten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar