Jag förstod aldrig varför robotarna i framtiden bara skickade tillbaka en terminator i taget, eller varför de alltid riktade in sig på bara en enda person, John Connor. Svaret är förstås att det blir mer spännande att bygga en film (eller fyra) på tydligt definierade fiender. Men i en TV-serie har man mer tid att syssla med sidohistorier, bifigurer och långsiktiga planer. Därför kan serien Terminator: The Sarah Connor Chronicles komplettera till och med de bästa Terminator-filmerna. Inte bara en utan flera robotar sänds tillbaka till 1900-talet. Och det är inte bara John Connor, utan även andra personer och händelser de är sända att påverka.
Att ge TV-serien namn efter Sarah Connor är både rättvist och orättvist. Hon är en sammanbiten krigare som alltid måste vara på sin vakt mot övermänskliga lönnmördare, och dessutom träna sin son till att bli smart, hård och fullständigt oberoende av henne själv. Lena Heady spelar henne bra, som en skärpt och kylig kvinna som aldrig låter sig själv vara svag. Bara en aning trötthet ibland låter oss förstå att hon inte är så oberörd som hon verkar, och det gör henne mänsklig. Kring Sarah och John finns de som stöttar dem, och som har stor roll i deras överlevnad. Flera av dem är motiverade av omtanke eller uppriktig kärlek, fastän Sarah Connors personliga risktagningar och räddningsaktioner alltid är rationellt grundade.
En annan i kretsen är ännu mer kylig och rationell i sitt försvar av John. Det är Cameron, en omprogrammerad cyborg sänd från framtiden av de mänskliga rebellerna. Jag har aldrig förstått fandom-kärleken till Summer Glau, och första gången jag såg serien irriterade jag mig på flera saker: att jag inte kunde se Glau som en terminator, att jag inte blev klok på hennes roll i "familjen", och på det faktum att en rationell intelligens valt att bygga en terminator i form av en spinkig flicka.
Men andra gången jag såg serien föll en del bitar på plats för mig. Jag märkte flera tillfällen, speciellt i första säsongen, där Sarah Connor irriterar sig på att Cameron ställer dumma frågor eller bara finns i deras närhet. Från den utgångspunkten kunde jag föreställa mig hur det är att ha en icke-mänsklig varelse i sitt hem; någon som är tillräckligt stark för att döda dig på ett ögonblick, någon vars programmering du inte helt kan lita på, men som du ändå tvingas att lita på för att alternativet är värre.
Jag önskar ändå att Cameron varit ännu mer stel och okänslig i sina rörelser och frågor. Jag är heller inte helt nöjd med de scener där Cameron börjar visa något som skall likna moralisk eller känslomässig insikt. Det verkar osannolikt att Camerons programmering så lätt kan påverkas av beteenden hos människorna omkring henne. Jag tycker det, trots att TV-serien introducerar en ny detalj: att en terminators mänskliga form bygger på en verklig människas fysik. Under några spännande avsnitt upplever Cameron sin mänskliga "värds" minnen, och försöker förstå vad det är att leva som en människa.
En av fördelarna med att vara robot är förstås att man inte känner smärta. En terminator med gigantisk styrka och som inte har ont av sina skador kan bli kastad genom en vägg och resa sig upp och slå tillbaka. Det är läckert! I nästan varje avsnitt kan man se fram emot en scen där två terminatrar slåss så att murbruket yr. En annan magnifik fight utspelades när gummimänniskan Bonnie Morgan spelade terminator i avsnittet The Tower Is Tall But The Fall Is Short. Under striden vrider Cameron runt hennes armar och ben och lämnar henne ihopknycklad som en knut. Otäckt men imponerande!
Min favorit-terminator är Cromartie, starkast och kallast av alla i serien. Hans uppdrag att slå ut mänskligheten är så pass långsiktigt att han tar sig tid att infiltrera myndigheter, och det gör honom ännu kusligare. Det krävs en karaktärsskådespelare som Garret Dillahunt för att kunna spela hans känslokyla så perfekt.
Men Cromartie ger också upphov till ett av de smartaste och roligast insider-skämt jag någonsin sett! Efter att ha totalförstörts behöver han en ny mänsklig kropp att ta form efter, och det råkar bli C-skådespelaren George Laszlo. Efter en offentlig massaker tror allmänheten att det är Laszlo, inte en robot från framtiden, som är massmördaren, och skapar förstås ett makabert intresse för Beast Wizard, en lågbudgetfilm som Laszlo spelat i. Den här otroligt roliga artikeln på io9.com berättar hur man spelade in filmen-i-filmen Beast Wizard och klippte in scener från den här och där i den annars så seriösa TV-serien.
*** Mild spoiler ***
Precis som i Deadwood så älskade manusförfattarna Dillahunt så mycket att han inte försvinner ur serien när Cromartie dör. Istället får han nytt liv som verkligen börjar från grunden: en artificiell intelligens som hinner gå från barndom till tonårstid medan den försöker lära sig att vara mänsklig. Hans oskuldsfullhet, oberäknelighet och osäkra lojaliteter är en fantastisk blandning.
Den som initierar experimentet, Catherine Weaver, är inte mindre gåtfull. Hon spelas av Shirley Manson, sångerskan i Garbage, och dyker först upp i Samson & Delilah, första avsnittet av andra säsongen där Manson sjunger låten med samma namn. Catherine Weavers pyttelilla dotter Savannah anar att något är underligt med mamman. Mackenzie Brooke Smith som spelar Savannah är både näpen och riktigt, riktigt bra i sin roll, som bara blir viktigare under seriens gång.
Nu skall jag anmärka på det jag tycker är sämst med serien, och det är två av birollerna. Först och främst är det Riley, tjejen som får John att ducka från alla säkerhetsåtgärder, smita iväg och förstås hamna i fara. Ja, det är typiskt tonårspojkar, det är förståeligt efter ett helt liv av påtvingat hemlighetsmakeri, det är klart att John också vill bli kär, och Riley visar sig vara viktigare än hon verkade från början. Men jag tycker ändå att alla scener med Riley står ivägen för den verkliga handlingen.
En annan irriterande kvinna som dyker upp är Jesse, en rebell sänd från framtiden. Hon spelas av Stephanie Jacobsen, som är obeskrivligt vacker men så kantig och stel. Jacobsens konstant rynkade panna och undvikande blick signalerar antingen att rollfiguren ljuger eller att hon är en jättedålig skådespelerska. Jag håller på det senare. Dumt, för Jesses roll är riktigt intressant och relevant för handlingen.
Under en period får vi se väl många scener ur Sarah Connors mardrömmar, och jag blir som sagt inte helt övertygad av terminatrarnas balans på gränsen mellan robot och människa. Men TV-serien skapar spännande sidohistorier och ger flera ledtrådar som både förklarar och skapar nya frågor. Det var synd att den lades ned efter bara två säsonger, men kanske är det det som gör att de sista avsnitten känns extra allvarliga och ödesmättade. Utan att medvetet förvirra tittarna, har manusförfattarna vävt in detaljer som gör att det är svårt att avgöra exakt var kampen står. Jag behöver se om serien en tredje gång, minst, för att händelserna skall bli klarare för mig, och det ser jag fram emot. Tills vidare är jag tacksam mot Sarah och John Connor för att Judgment Day inte har inträffat än.
Att ge TV-serien namn efter Sarah Connor är både rättvist och orättvist. Hon är en sammanbiten krigare som alltid måste vara på sin vakt mot övermänskliga lönnmördare, och dessutom träna sin son till att bli smart, hård och fullständigt oberoende av henne själv. Lena Heady spelar henne bra, som en skärpt och kylig kvinna som aldrig låter sig själv vara svag. Bara en aning trötthet ibland låter oss förstå att hon inte är så oberörd som hon verkar, och det gör henne mänsklig. Kring Sarah och John finns de som stöttar dem, och som har stor roll i deras överlevnad. Flera av dem är motiverade av omtanke eller uppriktig kärlek, fastän Sarah Connors personliga risktagningar och räddningsaktioner alltid är rationellt grundade.
En annan i kretsen är ännu mer kylig och rationell i sitt försvar av John. Det är Cameron, en omprogrammerad cyborg sänd från framtiden av de mänskliga rebellerna. Jag har aldrig förstått fandom-kärleken till Summer Glau, och första gången jag såg serien irriterade jag mig på flera saker: att jag inte kunde se Glau som en terminator, att jag inte blev klok på hennes roll i "familjen", och på det faktum att en rationell intelligens valt att bygga en terminator i form av en spinkig flicka.
Men andra gången jag såg serien föll en del bitar på plats för mig. Jag märkte flera tillfällen, speciellt i första säsongen, där Sarah Connor irriterar sig på att Cameron ställer dumma frågor eller bara finns i deras närhet. Från den utgångspunkten kunde jag föreställa mig hur det är att ha en icke-mänsklig varelse i sitt hem; någon som är tillräckligt stark för att döda dig på ett ögonblick, någon vars programmering du inte helt kan lita på, men som du ändå tvingas att lita på för att alternativet är värre.
Jag önskar ändå att Cameron varit ännu mer stel och okänslig i sina rörelser och frågor. Jag är heller inte helt nöjd med de scener där Cameron börjar visa något som skall likna moralisk eller känslomässig insikt. Det verkar osannolikt att Camerons programmering så lätt kan påverkas av beteenden hos människorna omkring henne. Jag tycker det, trots att TV-serien introducerar en ny detalj: att en terminators mänskliga form bygger på en verklig människas fysik. Under några spännande avsnitt upplever Cameron sin mänskliga "värds" minnen, och försöker förstå vad det är att leva som en människa.
En av fördelarna med att vara robot är förstås att man inte känner smärta. En terminator med gigantisk styrka och som inte har ont av sina skador kan bli kastad genom en vägg och resa sig upp och slå tillbaka. Det är läckert! I nästan varje avsnitt kan man se fram emot en scen där två terminatrar slåss så att murbruket yr. En annan magnifik fight utspelades när gummimänniskan Bonnie Morgan spelade terminator i avsnittet The Tower Is Tall But The Fall Is Short. Under striden vrider Cameron runt hennes armar och ben och lämnar henne ihopknycklad som en knut. Otäckt men imponerande!
Min favorit-terminator är Cromartie, starkast och kallast av alla i serien. Hans uppdrag att slå ut mänskligheten är så pass långsiktigt att han tar sig tid att infiltrera myndigheter, och det gör honom ännu kusligare. Det krävs en karaktärsskådespelare som Garret Dillahunt för att kunna spela hans känslokyla så perfekt.
*** Mild spoiler ***
Precis som i Deadwood så älskade manusförfattarna Dillahunt så mycket att han inte försvinner ur serien när Cromartie dör. Istället får han nytt liv som verkligen börjar från grunden: en artificiell intelligens som hinner gå från barndom till tonårstid medan den försöker lära sig att vara mänsklig. Hans oskuldsfullhet, oberäknelighet och osäkra lojaliteter är en fantastisk blandning.
Den som initierar experimentet, Catherine Weaver, är inte mindre gåtfull. Hon spelas av Shirley Manson, sångerskan i Garbage, och dyker först upp i Samson & Delilah, första avsnittet av andra säsongen där Manson sjunger låten med samma namn. Catherine Weavers pyttelilla dotter Savannah anar att något är underligt med mamman. Mackenzie Brooke Smith som spelar Savannah är både näpen och riktigt, riktigt bra i sin roll, som bara blir viktigare under seriens gång.
Nu skall jag anmärka på det jag tycker är sämst med serien, och det är två av birollerna. Först och främst är det Riley, tjejen som får John att ducka från alla säkerhetsåtgärder, smita iväg och förstås hamna i fara. Ja, det är typiskt tonårspojkar, det är förståeligt efter ett helt liv av påtvingat hemlighetsmakeri, det är klart att John också vill bli kär, och Riley visar sig vara viktigare än hon verkade från början. Men jag tycker ändå att alla scener med Riley står ivägen för den verkliga handlingen.
En annan irriterande kvinna som dyker upp är Jesse, en rebell sänd från framtiden. Hon spelas av Stephanie Jacobsen, som är obeskrivligt vacker men så kantig och stel. Jacobsens konstant rynkade panna och undvikande blick signalerar antingen att rollfiguren ljuger eller att hon är en jättedålig skådespelerska. Jag håller på det senare. Dumt, för Jesses roll är riktigt intressant och relevant för handlingen.
Under en period får vi se väl många scener ur Sarah Connors mardrömmar, och jag blir som sagt inte helt övertygad av terminatrarnas balans på gränsen mellan robot och människa. Men TV-serien skapar spännande sidohistorier och ger flera ledtrådar som både förklarar och skapar nya frågor. Det var synd att den lades ned efter bara två säsonger, men kanske är det det som gör att de sista avsnitten känns extra allvarliga och ödesmättade. Utan att medvetet förvirra tittarna, har manusförfattarna vävt in detaljer som gör att det är svårt att avgöra exakt var kampen står. Jag behöver se om serien en tredje gång, minst, för att händelserna skall bli klarare för mig, och det ser jag fram emot. Tills vidare är jag tacksam mot Sarah och John Connor för att Judgment Day inte har inträffat än.
6 kommentarer:
Neeeej! Skrev en jättelång ommentar som bara försvann. Vilken enorm genomgång av hela serien i alla fall. Vilket minne du har också.=) Håller helt med om det mesta, gillar verkligen serien, nästan bättre än filmerna som jag också gillar faktiskt. I alla fall de första.. Roligt att manson är med och gör en så bra roll också, tycker jag som gammalt Garbadge-fan.:)
NEJ, vad synd att din kommentar försvann! Men jag är glad att höra att du också har sett serien och gillar den. Du märker säkert att jag har utelämnat en hel del viktiga personer och händelser - och ändå blev det en lång genomgång! Jag hoppas att fler blir intresserade av att se TV-serien nu, fastän den är nedlagd. De hann ju faktiskt berätta en massa spännande och knyta ihop allt så att man har rum att fantisera vidare!
Oj, Shirley Manson! Hade ingen aning om att hon var med. Nu blir jag alldeles Garbage-nostalgisk.
Jo, minsann! Den här serien har (tyvärr) inte så många spännande gästinhopp, men däremot många bra skådespelare i de bärande rollerna.
och här var det en tv-serie som jag blir sugen på att se... Vad roligt det är att läsa din blogg efter ett datoruppehåll!
Bra att du är tillbaka! Jag tror du skulle gilla serien. :)
Skicka en kommentar