Martin Bogren Lowlands på Fotografiska

Vi är många som har vuxit upp i svenska småstäder och flyttat därifrån. När Martin Bogren beskriver sin skånska födelseby som något begränsande som han ville lämna, och som han återvänder till för att söka något, är vi många som känner igen oss. Jag är beredd att sjunka in i Bogrens sökande, fastän hans hemtrakter inte liknar mina... men jag får inget fotfäste för nostalgin och de kluvna känslorna.

Bilderna visar barn och ungdomar som rimligtvis inte kan ha levat när Bogren var barn. Kanske är den söta unga flickan en symbol för "första förälskelsen". Det finns också foton på några äldre, som kanske var "den farlige gubben" eller "arga tanten", de där som man viskade om och sprang förbi grinandes, halvt i hopp om att komma undan, halvt i hopp om att bli fasttagen och utskälld. Men alla är så ordentligt uppställda, utan koppling till omgivningen, att de bara blir porträtt utan sammanhang.

Ett litet hus mot en spännande himmel finns med, och några hjulspår i snön. Men inga bilder på mellanstadieskolor eller grabbar i EPA-traktorer, alla så mycket mindre än man mindes dem. Inget som skapar den där kluvna känslan av att vara fri för alltid och fast för alltid. Jag skall inte skriva Martin Bogren på näsan hur hans barndomsminnen skall se ut, men så som han visar upp dem känns de varken allmängiltiga eller personliga.

Länk till Fotografiska Muséets sida om Lowlands