Anteckningar från källarhålet av Fjodor Dostojevskij

Berättaren i boken Anteckningar från källarhålet säger att det finns två typer av människor i världen: de oreflekterade handlingsmänniskorna, och deras motsats, de starkt medvetna människorna som funderar och ifrågasätter så mycket att de sällan ens kommer till handling. Jag kan bara instämma delvis i vad han säger, för såväl i mig själv som i andra människor kan jag ju se prov på båda typerna, blandat om vartannat.

Men källarhålsmänniskan sitter och ältar och tänker så intensivt på sin indelning att han till slut inte kan se något annat mönster. När han berättar episoder ur sitt eget liv blir de också tydliga exempel på hur hans ständiga ältande leder till handlingsförlamning och även hur små problem växer sig till något oöverstigligt. Besvikelse leder till en känsla av underlägsenhet, som smyger vidare till en sorts förakt för handlingens människor. Åh, vilka komplicerade resonemang han ställer upp för att bevisa sin tes! Som ingenjör och älskare av matematiken irriterar jag mig på att han använder "två gånger två är fyra" som exempel på en formel som handlingsmänniskor tror på utan att följa. Det är ju faktiskt så att de exakta vetenskaperna ger en god grund till kunskap om hur världen ser ut, och därutöver kan en människa använda sin fria vilja, den som källarmänniskan säger sig stå i så nära kontakt med. Men, men, motviljan mot det förutsägbara har ju sin plats i mannens ensidiga syn på världen.

Idag, nästan 150 år efter att boken skrevs, har ju världen fått erfara många män och kvinnor som suttit på sin ensliga kammare, tyckt sig vara de enda som förstår hur illa samhället är inrättat, skrivit ett manifest om det och i värsta fall gått ut och agerat till skada för andra. Därför är det litet obehagligt att läsa Dostojevskijs bok, med en berättare som alltid kan skylla sin olycka på omgivningen, och som urskuldar sina sämsta handlingar med att det var bäst så; de sårande orden kommer att väcka de andras insikt om hur smutsig världen är.

Men jag kan samtidigt erkänna att även jag har de här tendenserna; inte varje dag, och inte lika intensivt som källarhålsmänniskan. Ibland kanske de bittra tankarna till och med stämmer med verkligheten, om än inte helt. Men när man läser Anteckningar från källarhålet ser man hur sorgligt och ofruktsamt livet blir om man hänger sig åt att tänka på hur missförstådd man är och planera hämnd bakom sammanbitna käkar. Låt boken bli en varning mot att måla världen i svart-vitt och fastna i självömkan.