Ingenting å angre på av Trude Marstein

Familjen håller på och packar. Det är första dagen på sommarlovet, och de skall resa ut till sin stuga där de brukar vara på sommaren. Texten löper utan stopp, barn springer in och ut, namn flyger fram genom texten. Tre flickor, en hund, en man och en kvinna består familjen av. Efter två sidor börjar ett nytt stycke med nästan samma perspektiv. Berättarrösten har flyttat från mannen, Vegard, till hustrun, Heidi. I Trude Marsteins fascinerande bok Gjøre godt hände samma sak: efter en halv sida eller några blad flyttade sig berättelsen till en ny person, någon som kom förbi på gatan eller syntes i ett fönster. Det var skickligt och inlevelsefullt gjort.

Här rör sig berättelsen bara fram och tillbaka mellan de två makarna. I Heidis inre monolog dyker det plötsligt upp ett nytt namn, Mikkel, och de detaljrika tankarna på vad hon skall göra med honom när familjen har åkt sin väg. För Vegard och barnen skall åka till sommarstugan, och Heidi skall stanna kvar, skriva klart en redovisning och sedan, i hemlighet, ligga med Mikkel.

Berättartricket som fungerade så fint i Gjøre godt blir bara till ett störande moment i Ingenting å angre på. Scenerna växlar hela tiden, och ingen av historierna får något riktigt flyt. Dessutom irriterar jag mig otroligt mycket på Heidi och hennes otrohetsaffär. När varannan sida handlar om hur Vegard kämpar för att hålla barnen på gott humör, och tänker på hur mycket han älskar sin familj, verkar Heidis svek extra lumpet. Om berättelsen bara fokuserat på henne skulle jag kanske kunnat engagera mig i känslorna av upphetsning, nyförälskelse och kluvenhet inför att vara otrogen... ett tag. Men väldigt snart tröttnar jag också på Heidis och Mikkels prat, alla glas vin de dricker och det oupphörliga knullandet (som visserligen är trovärdigt beskrivet, utan att gå till överdrift).

Jag blir litet förvånad över att inte Mikkel också tröttnar, för hela tiden pratar Heidi mycket om sin familj. Inte bara om barnen, utan om Vegard, om hur litet attraherad hon är av honom men även om tillfällen när de två hade det bra. Mikkel är snygg, alltid redo för sex och alltid redo att lyssna på Heidis klagan och trösta henne, till och med när de är på väg att slita av varandra kläderna. Mikkel blir anonym som en drömprins, en osjälvisk sexterapeut som dyker upp för att stötta en kvinna i begynnande fyrtioårskris.

Nästan lika idealiserad är Vegard, den gode familjefadern som tar hand om sina halvvilda småflickor och hinner känna sig förundrad över sina barn bland vältande syltburkar och tjurande tolvåringar. Men han blir ändå en mer helgjuten människa, där han oroar sig för praktiska saker, minns gamla episoder med grannarna, funderar på vad det skall bli av döttrarna och reflekterar över sitt äktenskap. Han är inte perfekt, men övervägande god, och jag är glad över att få läsa om en hygglig människa. När berättelsen handlar om Vegard och barnen, lekande, bråkande, tjurande och så vidare, då är den som bäst. Jag hade gärna läst en bok med bara korta scener ur Heidis historia, som till nio tiondelar handlade om familjen på väg till sommarstugan. Det är en konst att skriva om vardagslivet så att det känns äkta och ändå läsvärt, och som så många andra norska författare är det just det som Trude Marstein är bra på.

Fler böcker av Trude Marstein:
Gjøre godt