Antonín Dvořáks Symfoni Nr 9 "Från den nya världen" (1893) är full av goda melodier och listiga lekar där melodierna introduceras och ekar i varandra. Kan man tröttna på att spela den? Kungliga Filharmonikerna såg glada och engagerande ut, och dirigent Marin Alsop lät dem spricka ut i stor energi. Hon lekte också med verket, lät andra stämmor i orkestern tona fram starkare än vanligt och växlade tempo. Det verkar spännande när man säger det, men blev så yvigt att det ofta lät som misstag i mina öron. Speciellt i tredje satsen spretade det så mycket att jag blev riktigt orolig. Kanske är det jag som är lättstött? Efteråt hördes ändå intensiva och långvariga applåder, så framförandet måste ha uppskattats.
Efter paus kom den livlige Martin Fröst upp på scenen för att spela Rolf Martinssons första klarinettkonsert, Concert Fantastique (2010). Utan att ha läst Martinssons förklaring av musiken började jag tänka på Gershwins Rhapsody in Blue och hur den målar upp en bild av en modern stad med trafik och framskyndande människor. Men den här konserten var mycket fräckare, och det lät snarare som om någon riktigt snabb och busig pilade fram i staden - kanske en mus? Martin Fröst spelade de hisnande skalsekvenserna med känsla och precision, och det dröjer länge innan de börjar låta repetitiva. Det var en rolig och fantastisk konsert!
Under starka applåder kom Fröst tillbaka. Redan på väg in mot scenen började han spela Bachs Preludium i C-dur. Snart föll förstecellisten in, sedan försteviolinisten, därefter ytterligare två fioler och en kontrabas, och till slut hade de byggt ihop Gounods Ave Maria. Det är en underbar klassisk mashup som det värmde hjärtat att få höra!
Kvar på programmet stod ännu en pärla, Maurice Ravels Daphnis et Chloé (1913). Nu lät orkestern så som jag hade önskat mig: som en stor, sammanhållen klangkropp men med explosioner och viskningar. Det var ett mycket bra slut på en spännande kväll.
Efter paus kom den livlige Martin Fröst upp på scenen för att spela Rolf Martinssons första klarinettkonsert, Concert Fantastique (2010). Utan att ha läst Martinssons förklaring av musiken började jag tänka på Gershwins Rhapsody in Blue och hur den målar upp en bild av en modern stad med trafik och framskyndande människor. Men den här konserten var mycket fräckare, och det lät snarare som om någon riktigt snabb och busig pilade fram i staden - kanske en mus? Martin Fröst spelade de hisnande skalsekvenserna med känsla och precision, och det dröjer länge innan de börjar låta repetitiva. Det var en rolig och fantastisk konsert!
Under starka applåder kom Fröst tillbaka. Redan på väg in mot scenen började han spela Bachs Preludium i C-dur. Snart föll förstecellisten in, sedan försteviolinisten, därefter ytterligare två fioler och en kontrabas, och till slut hade de byggt ihop Gounods Ave Maria. Det är en underbar klassisk mashup som det värmde hjärtat att få höra!
Kvar på programmet stod ännu en pärla, Maurice Ravels Daphnis et Chloé (1913). Nu lät orkestern så som jag hade önskat mig: som en stor, sammanhållen klangkropp men med explosioner och viskningar. Det var ett mycket bra slut på en spännande kväll.
2 kommentarer:
Det høres ut som en underbar konsert! Jeg hørte Fröst spille dette ekstranummeret i Oslo Konserthus i september, veldig fascinerende!
Han har visst gjort en hel skiva med bara extranummer tillsammans med andra artister. Den vill jag höra!
Skicka en kommentar