söndag 30 april 2017

The Handmaid's Tale av Margaret Atwood

Staten Gilead har en ny samhällsordning - ny, men välkänd. Människor har delats in i klasser, tilldelats olika uppgifter, och styrts ut i uniform så att man kan se att var och en beter sig på ett tillbörligt sätt. Människor samlas till massmöten och uppmuntras till angiveri och självbekännelser. Som vanligt kontrolleras kvinnors sexualitet extra hårt och barnalstring i nationens intresse prioriteras: eftersom föroreningar, sjukdomar och annat gjort de flesta sterila påbjuds alla (möjligt) fertila kvinnor att låta sig befruktas och föda barn. Och som vanligt kan maktens toppar styra så att de själva gynnas: det är till dem som de barnafödande kvinnokropparna, Tjänarinnorna, fördelas på samma sätt som de har hushållerskor, vilket sammantaget också låter deras Fruar framstå som högre stående, obefläckade. Soldater som återvänder levande från kriget har också chansen att bli bortgifta, men annars är de vanliga männen ålagda celibat, tillsammans med de arbeten som håller alla sysselsatta.

Tjänarinnan Offred är tilldelad The Commander och hans hushåll. Det finns många Commander, men tilltalet förblir den neutrala titeln, med bara en ledtråd till hans förnamn i Offreds namn. Idealet är att alla klasser skall respektera varandra och varandras tjänster, men alla Tjänarinnor känner av fientligheten från kvinnorna i sina hushåll. De är ju vandrande representanter för något oanständigt som hålls gömt under många lager av påtvingad kyskhet; huvudbonader som döljer ansiktena, och tunga, varma kläder i stark röd färg som gör det omöjligt att avvika från den utstakade vägen. Mellan måltiderna, besöken till livsmedelsbutikerna och tjänstgöringen i The Commanders sovrum sitter Offred ensam i sitt rum, förbjuden att läsa.

Om några årtionden kommer det att vara naturligt för flickor att det är så här, försäkras Tjänarinnorna i omskolningslägret. Men alla är de i den åldern att de minns tiden innan diktaturen fick dem i sitt grepp. Skoldanser, killproblem, de hemliga mötena med den gifte älskaren Luke, det egna äktenskapet med Luke och de kvällar när de grälade eller inte gjorde något särskilt, och så störst av allt: den egna dottern. Reglerna i Gilead är plågsamt strikta, omskolningen brutal då den knäcker kvinnornas individualitet, men värst är det när de scenerna bryts mot Offreds minnen av alla de små meningslösa, dumma eller underbara sakerna man kunde göra när man fick välja själv.

The Handmaid's Tale/Tjänarinnans berättelse är skriven 1986, innan övervakning på detaljnivå och i stor skala var så enkel som den är idag. Men Gilead är ändå en stat som väljer bort teknik och dess möjligheter för den mest effektiva övervakningsmetoden, känd från alla kommunistiska diktaturer: alla övervakar alla, och du vet aldrig vem som kan anmäla dig för ett förfluget ord.

Margaret Atwoods språk, eller snarare Offreds språk, är precist och behärskat, just som en medborgare i Gilead skall vara. Men att berättelsen flyter fram i en jämn ström, utan utrop och känslosvall vid förvånansvärda vändningar, gör bara de dolda gesterna av motstånd ännu mer slående. Offred är en liten kugge i Gileads hårt styrda maskineri. Vad kan en kugge göra? Don't let the bastards grind you down. Men hur?

Inga kommentarer: