Ravel och Berlioz i Konserthuset

Det var två komplexa och uppfordrande verk som stod på programmet för torsdagskvällen, men som vi har börjat vänja oss vid nu så var Konserthuset nästan fullt till sista plats. Den polska pianisten Ewa Kupiec tog plats vid flygeln och satte av tillsammans med filharmonikerna på det inledande startskottet (pisksnärten).

Ravels Pianokonsert i G-dur (1929-31) liknar George Gershwins Rhapsody in Blue på så sätt att de båda sprudlar av en modernitet och energi som får en att känna sig som att man står i ett gathörn och ser bilar och människor skynda förbi med stora planer. Men Ravels konsert innehåller mer vågade experiment med klanger och överlämnande av stafettpinnen mellan solisten och de olika stämmorna i orkestern. Utan att det någon gång sackade eller glipade, tycker jag personligen att Kungliga Filharmonikerna kommer bättre till sin rätt i verk med större och tyngre klanger. Ändå, tillsammans med den säkra solisten Kupiec lät pianokonserten som en frisk vårflod.

Ravels pianokonsert kan vara svår att hänga med i om man är obekant med den, och det gäller även för det andra och avslutande verket, Hector Berlioz Symphonie Fantastique (1830-45). Pianokonserten är jag väl förtrogen med, men i symfonin fick jag skruva upp min uppmärksamhet ytterligare ett snäpp. De två inledande satserna hade skönhet och hopp, medan det drog ett starkt stråk av sorg genom den tredje satsen. Fjärde satsen signalerade beslutsamhet och handlingskraft. När den så gick över i den tumultartade sista satsen, häxsabbaten, exploderade intrycken från alla håll. Det var dock ett kontrollerat tumult och en väl balanserad ljudstyrka som ledde fram till en final i triumf. Den engagerade gästdirigenten Kazuki Yamada, och förstås hela orkestern, fick stormande applåder av en mycket nöjd publik.