Filharmoniker i närbild och Mozart

Det som verkar enkelt är inte alltid lätt. Det gäller såväl högklassiga musiker, som övar i timmar för att kunna spela obehindrat på konsert, och det gäller för melodier som går att sjunga med i första gången man hör dem. Men ganska lätt måste det ändå ha varit för Mozart att komponera så många fina verk, som det än idag känns som en god dessert att få serverade. Några stråkar ur Kungliga Filharmonikerna hade valt att bjuda på en trio och en kvintett ur Mozarts produktion.

Är det något i luften just nu som gör att instrumenten stämmer ur lättare? Belcea-kvartetten dagen innan fick då och då stämma om även mellan satserna, och stråkarna på Mozart-konserten måste stämma om ännu oftare. Det tackar jag för - hellre det än missljud! Nu var det ändå så att det lilla formatet, tre musiker, gjorde att misstag hördes ganska tydligt. Men när allt stämde, lät Stråktrio i Ess-dur "Divertimento" (1788) lekande lätt, och det ganska långa stycket blev aldrig tråkigt.

Än bättre lät det i Stråkkvintett i C-dur (1787). Med fem instrument på scenen blev klangen rikare och enstaka falska toner drunknade nästan i harmonierna. Jag tyckte också att ensemblen var mer samspelt i kvintetten. Musiken kom till sin rätt på ett annat sätt än i trion. Allt som allt var det ett fint program att värma sig med i höstkylan.