Kontrast 2012, fredagen

I lärdomsstaden Uppsala hölls årets Swecon, science fiction- och fantasykongressen Kontrast 2012, med början fredag den 5 oktober. Redan innan invigningsceremonin klockan sju hölls ett par diskussioner och seminarier, och jag hann fram till seminariet med den intressanta titeln Writing: How do you do it? Emil Hjörvar Petersen (EHP), Caitlin Sweet (CS), Mats Strandberg (MA) och Joe Abercrombie (JA) fick svara på frågor från moderator Ben Roimola och berätta om sitt författande.

Att snabbt kunna tala in noteringar på sin iPhone hjälper JA och MS att inte glömma sina idéer. Men CS säger att hon inte har mer än två-tre idéer per bok, heller ingen iPhone, utan en anteckningsbok och (gås-) penna, och hon skrev länge och långsamt på spårvagnen på väg till jobbet. Nuförtiden har hon dock Writing Thursdays på puben tillsammans med sin make (Peter Watts), några ostörda timmar av skrivande. Eftersom hon är noggrann i sitt första utkast tycker hon om att det går långsammare att skriva för hand, speciellt som hon skriver fort på datorer på sitt arbete. Fast nu har hon börjat med att skriva en bok på datorn, så vi får se hur det går!

Att räkna ord och sidor och se att man har skrivit mycket känns bra. JA skriver så mycket han kan på två gånger en och en halv timme, vilket idealiskt blir 1500 ord. Han skriver mycket i utkasten och måste sedan också revidera mycket. Det är dock som cement; första gången är det lätt att stuva om delar, nästa gång blir det trögare och mindre omflyttningar. Liksom MS kunde han märka när han skrev om, att en karaktär eller helt annan utveckling visade sig vara viktigare än han tänkt från början. EHP som börjar med att skriva sina idéer och plotter på många små pappersbitar kan i sista omskrivningen känna hur ledtrådarna faller på plats, samtidigt som han adderar ytterligare ett lager, som på en tavla. Vid det laget känner han sin historia så väl att han är redo att skriva det sista kapitlet.

Hur vet man att texten är färdig? Ibland kan man vara så fast i sitt omskrivande att man skriver om bara att man tror att man måste ha något nytt. MS tillsammans med Sara Bergmark Elfgren hade mot slutet raderat en hel del som deras redaktör tyckte var bra och lade tillbaka. EHP:s senaste bok skall publiceras om två veckor, och han tänker ännu på saker han skulle vilja skriva om, men det får han ju inte nu! JA kan vid det här laget läsa sina första böcker, se saker han skulle gjort annorlunda nu, men slappna av och låta det vara som det är.

Vad gör man då med sin bok när man vill få den utgiven? JA sade skämtsamt att han lockade agenter med hur mycket pengar de skulle komma att tjäna på hans bok, haha! CS svarade då att så stor omsättning har inte hon, så det enda hon kan locka agenter med är "break-even"...

Senare på kvällen ägde intervjun med hedersgästen Peter Watts rum, och det var tyvärr samtidigt som sing-alongen till Buffy-avsnittet Once More With Feeling. Sångerna hördes svagt genom väggen, och Watts sade att vi gärna fick öppna när det var dags för Giles och Spikes sånger, men sedan tog samtalet fart och sångerna blev bakgrundsmusik.

Peter Watts

Peter Watts är marinbiolog och författare, och började båda banorna inklusive en förfalskarverksamhet som sexåring, då han hörde En världsomsegling under havet på radion, skrev ned den som sin egen berättelse och visade sina förstående föräldrar. Han var en pojke från prärien, och han hade sett ett stort officiellt akvarium med stora fiskar och bläckfiskar. När då en vän bjöd hem honom för att visa sitt akvarium, och det visade sig vara ett litet pyttigt akvarium, så blev han både besviken och glad: "Alla kan ha ett eget akvarium!"

Hans arbete och forskning gick egentligen bra, förutom att det visade att utfiskning påverkade fiskbeståndet vilket man dock inte kunde säga officiellt, eftersom fiskindustrin sponsrade forskningen. Så för att komma undan politiken i den akademiska världen sade Watts upp sig och utökade skrivandet som han redan hållit på med vid sidan av.

Watts tycker inte att någon med vetenskaplig bakgrund som skriver sf skall hänga upp sig för mycket på vetenskapen. Tvärtom tycker han att de som inte har koll på kunskapsläget och vetenskapliga lagar kan vara mer visionära, exempelvis Samuel Delaney och William Gibson. Nu har han ändå varit väldigt noggrann med vetenskapen i sina böcker, och t.ex. Blindsight avslutas med en lång referenslista. Det är hans garderingar mot de petimätrar som skriver till honom och anmärker på sakfel. Istället för att (bara) irritera sig på dem brukar Watts då också fråga dem om de vill vara hans referenser i framtiden, vilket brukar mötas med glädje.

Peter Watts brukar anklagas för att vara en dysterkvist som kan beröva en hoppet om mänskligheten. Det förstår han inte själv! Visst finns det pessimistiska tendenser i hans böcker, men de är en bakgrund till allt som händer, inte huvudstoryn. Folk verkar kunna läsa vilket blogginlägg som helst som deppigt, även om han inte menar det! Nu finns det en del sadism i hans Rifters-böcker. Det kommer delvis av att han under tråkiga möten brukar sitta och fantisera om att tortera någon av de närvarande. En scen han har skrivit innehåller just ett möte där en av deltagarna genomgår en plågsam operation under tiden. Han lade till operationen för att liva upp scenen - annars skulle den ju bara blivit en massa pratande!

Lyssnar man på Peter Watts hör man absolut inte någon pessimistisk människa. Även när han berättar om de fantastiskt fula omslag som missprydde några av hans upplagor, hur TOR misskötte tryckningen av Behemoth (vilket på omvägar visade sig göra den till en bästsäljare) och den mycket tveksamma incidenten som numera gör att han är förbjuden att resa in i USA, visar hans öppenhet, skämtlynne och självdistans att han inte är någon tråkmåns som bara ser det dåliga i tillvaron. Under kommande paneldebatter kom han att bidra med ännu mer humor och intelligens.

Kvällen slutade för mig med en paneldiskussion om Buffy the Vampire Slayer. Deltagarna får ursäkta, och jag tror nog att de och många andra kan förstå mig, för den fick mig allra mest att längta efter att få åka hem och se om serien från början igen. Den sköna känslan av att se avsnitten för första gången och bli överraskad matchas ju faktiskt av att de är så bra att de tål att ses om gång på gång. Och liksom panelen önskar jag att vi även idag skulle kunna gå till The Bronze och diskutera avsnitten medan vi ser dem. Smart av Joss Whedon att använda sig av internet för att skapa en gemenskap kring Buffy! Men - den gemenskapen finns ju än idag, där man minst anar den!