Vid ingången till de innersta rummen på Galleri Magnus Karlsson sitter två stora tavlor av fågelkadaver, färglösa sånär som på klorna. Halvt förmultnade börjar de likna okläckta foster när kännetecknen suddas ut. Men fastän Johanna Karlsson har fångat alla detaljer ser de inte obehagliga ut.
I salen innanför hänger fler tavlor som är vackra i sin detaljrikedom. De visar döda, spretande insekter i små drivor av damm. Insekter, död och förruttnelse brukar främst uppskattas av de som intresserar sig för död och dekadens, och till dem hör inte jag. Men de här tavlorna tycker jag om. De rika färgerna - brunt, gyllengult, djupsvart - detaljerna och den noggranna skuggningen gör att de vid en snabb blick ser ut som bilder av skatter och ädelstenar. Så tittar man noggrannare och ser att de är tomma skal av insekter, sådant skräp som man vanligtvis sopar bort och slänger. Men de är ju vackra! Till och med döda och spretande med de många benen ger Johanna Karlssons bilder en skönhet till de torra liken.
På väggen mittemot hänger flera modeller av landskap. De är små utsnitt av backar och sträckor av torrt gräs och avlövade träd - alltså inte frodiga, inbjudande gläntor utan kala höstlandskap, men ändå vackra i sig. Har man vandrat ute efter att gräset har vissnat och träden fällt sina löv känner man igen sig. Jag skulle gärna ha vilket som helst av scenarierna hemma hos mig som konst.
Jag tycker om konstnärer som inte bara söker det vackraste utan uppmärksammar det som är vardagligt och förbisett. Det finns glimtar av skönhet i asfalterade gångvägar och fläckar bakom tapeten. Jag tycker om när man fångar det på bild och visar upp det som sevärt. Det är därför jag gillar Johanna Karlssons genomblåsta landskap och döda insekter. Börje har också sett utställningen samt Johanna Karlssons förra utställning och kan jämföra, och tycker också om det han ser.
Länk till Galleri Magnus Karlsson med fler bilder
I salen innanför hänger fler tavlor som är vackra i sin detaljrikedom. De visar döda, spretande insekter i små drivor av damm. Insekter, död och förruttnelse brukar främst uppskattas av de som intresserar sig för död och dekadens, och till dem hör inte jag. Men de här tavlorna tycker jag om. De rika färgerna - brunt, gyllengult, djupsvart - detaljerna och den noggranna skuggningen gör att de vid en snabb blick ser ut som bilder av skatter och ädelstenar. Så tittar man noggrannare och ser att de är tomma skal av insekter, sådant skräp som man vanligtvis sopar bort och slänger. Men de är ju vackra! Till och med döda och spretande med de många benen ger Johanna Karlssons bilder en skönhet till de torra liken.
På väggen mittemot hänger flera modeller av landskap. De är små utsnitt av backar och sträckor av torrt gräs och avlövade träd - alltså inte frodiga, inbjudande gläntor utan kala höstlandskap, men ändå vackra i sig. Har man vandrat ute efter att gräset har vissnat och träden fällt sina löv känner man igen sig. Jag skulle gärna ha vilket som helst av scenarierna hemma hos mig som konst.
Jag tycker om konstnärer som inte bara söker det vackraste utan uppmärksammar det som är vardagligt och förbisett. Det finns glimtar av skönhet i asfalterade gångvägar och fläckar bakom tapeten. Jag tycker om när man fångar det på bild och visar upp det som sevärt. Det är därför jag gillar Johanna Karlssons genomblåsta landskap och döda insekter. Börje har också sett utställningen samt Johanna Karlssons förra utställning och kan jämföra, och tycker också om det han ser.
Länk till Galleri Magnus Karlsson med fler bilder
2 kommentarer:
Kul att du också gillade utställningen. Det är ju inte gladkonst direkt, men ändå finns nåt där.
Jag tycker om konstnärer som inte bara avbildar det vackra eller spännande, särskilt om de tar det på djupt allvar, som Johanna Karlsson.
Skicka en kommentar