Visst finns det kloka och engagerade bokläsare här i landet, se bara min länklista här till höger! Jag blir glad när jag hittar någon bloggare som kan formulera tankar om litteratur och annan kultur, och ibland uppstår intressanta diskussioner i kommentarsfältet.
Men vi som kommenterar och diskuterar är inte så många, och om jag kan gå efter mig själv så har vi inte alltid tid att skriva så långa, genomtänkta svar som vi skulle önska. Inte heller på de rikstäckande tidningarnas hemsidor, med tusentals läsare, finns någon upplyftande diskussion. Många kulturartiklar har inga kommentarer alls, förutom de som nämner feminism, invandrare eller Sverige. Då svämmar strax kommentarsfältet över av gnällande rättshaverister av alla kulörer. Så är åtminstone fallet på SvD:s webbsidor, och de enstaka gånger jag gått in på Aftonbladets sidor har det sett ännu värre ut.
För några månader sedan upptäckte jag dock en sida med intelligenta litteraturartiklar, och ett kommentarsfält där mestadels smarta människor bemödar sig om att skriva genomtänkt. Det jag talar om är The Guardians sida om böcker och författare.
Till att börja med är artiklarna välskrivna, vare sig de är bokrecensioner eller författarporträtt. Skribenterna är pålästa och skriver fylliga artiklar med vältalighet och wit. Ni har kanske redan sett de humoristiska recensionerna av aktuella böcker som skrivs av Jim Crace varje vecka. Nedräkningen inför tillkännagivandet av Nobelpriset, och diskussionen efteråt, var piggare och grundligare än alla motsvarande artiklar i svenska tidningar.
Men det som verkligen återställer min tro på mänskligheten är artiklarnas kommentarsfält. Inte bara överväger antalet kommentarer från människor som bryr sig om ämnet och vet vad de talar om, utan när någon troll-liknande kommentar ändå dyker upp blir den bemött logiskt och bestämt. Fast oftast är diskussionerna så nyanserade att jag kan se saker att hålla med om i båda sidornas argument.
Här finns en novell av Hilary Mantel, som just vann Bookerpriset för andra gången! Jag läser hennes Wolf Hall just nu och ser fram emot att fortsätta med årets vinnare, Bring Up The Bodies. Här är också en tre år gammal artikel där hon skriver om parfym!
Häromveckan bjöd The Guardian in sina läsare till att bli teaterrecensenter. Alla som vill uppmanas att recensera en uppsättning av Katt på hett plåttak. Som hjälp på vägen publicerade man några tips för hur man skriver teaterkritik. (Jag håller med om en hel del men har en del egna råd jag hade velat lägga till.) Vad det kommer att leda till ser jag fram emot att upptäcka.
Så när jag känner mig desillusionerad och behöver känna kontakten med kulturen, det eviga, det som är värt att diskutera och som finns kvar i århundraden, då knappar jag mig in på The Guardians litteratursida.
Men vi som kommenterar och diskuterar är inte så många, och om jag kan gå efter mig själv så har vi inte alltid tid att skriva så långa, genomtänkta svar som vi skulle önska. Inte heller på de rikstäckande tidningarnas hemsidor, med tusentals läsare, finns någon upplyftande diskussion. Många kulturartiklar har inga kommentarer alls, förutom de som nämner feminism, invandrare eller Sverige. Då svämmar strax kommentarsfältet över av gnällande rättshaverister av alla kulörer. Så är åtminstone fallet på SvD:s webbsidor, och de enstaka gånger jag gått in på Aftonbladets sidor har det sett ännu värre ut.
För några månader sedan upptäckte jag dock en sida med intelligenta litteraturartiklar, och ett kommentarsfält där mestadels smarta människor bemödar sig om att skriva genomtänkt. Det jag talar om är The Guardians sida om böcker och författare.
Till att börja med är artiklarna välskrivna, vare sig de är bokrecensioner eller författarporträtt. Skribenterna är pålästa och skriver fylliga artiklar med vältalighet och wit. Ni har kanske redan sett de humoristiska recensionerna av aktuella böcker som skrivs av Jim Crace varje vecka. Nedräkningen inför tillkännagivandet av Nobelpriset, och diskussionen efteråt, var piggare och grundligare än alla motsvarande artiklar i svenska tidningar.
Men det som verkligen återställer min tro på mänskligheten är artiklarnas kommentarsfält. Inte bara överväger antalet kommentarer från människor som bryr sig om ämnet och vet vad de talar om, utan när någon troll-liknande kommentar ändå dyker upp blir den bemött logiskt och bestämt. Fast oftast är diskussionerna så nyanserade att jag kan se saker att hålla med om i båda sidornas argument.
Här finns en novell av Hilary Mantel, som just vann Bookerpriset för andra gången! Jag läser hennes Wolf Hall just nu och ser fram emot att fortsätta med årets vinnare, Bring Up The Bodies. Här är också en tre år gammal artikel där hon skriver om parfym!
Häromveckan bjöd The Guardian in sina läsare till att bli teaterrecensenter. Alla som vill uppmanas att recensera en uppsättning av Katt på hett plåttak. Som hjälp på vägen publicerade man några tips för hur man skriver teaterkritik. (Jag håller med om en hel del men har en del egna råd jag hade velat lägga till.) Vad det kommer att leda till ser jag fram emot att upptäcka.
Så när jag känner mig desillusionerad och behöver känna kontakten med kulturen, det eviga, det som är värt att diskutera och som finns kvar i århundraden, då knappar jag mig in på The Guardians litteratursida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar