Jag har bott i Uppsala i sammanlagt tolv år, och i sju år pendlade jag från Uppsala till mitt jobb i Stockholm. Sedan sju år bor jag i Stockholm, och det var riktigt roligt att få komma tillbaka till Uppsala för Swecon de här tre dagarna. Men även efter tre dagar i Uppsala upplevde jag time warps, inte bara en gång utan flera! Den första gången var på morgontåget till Uppsala, då min hjärna bara inte kunde fatta att jag var på väg åt motsatta hållet än "det vanliga". Det jag såg fara förbi utanför fönstret stämde inte med våra stopp! När konduktören ropade ut "Knivsta" frös jag till i en sekund innan jag insåg att jag faktiskt var på rätt tåg.
Väl framme på kongressen fick jag flashbacks till mina år på Teknisk Fysik. Så många
kloka, vänliga, nördiga människor, sittande på rad framför entusiastiska föredragshållare i lokaler med dålig luft - det kändes som Kvantfysik I igen. Fast utan hotet från en kommande tenta, tack och lov!
Till paneldebatten Science fiction and the scientist samlades Peter Watts (PW), Anna Davour (AD), Torill Kornfeldt (TK) och Sara Stridh (SS) under ledning av Johan Jönsson (JJ). TK inledde med säga att det är bra när vetenskapsmän skriver science fiction, för ju mer man vet om sitt ämne, desto bättre kan man skriva. Där hade dock Peter Watts några invändningar, efter sin långa tid som forskare.
PW berättade att ens skrivna språk kan påverkas av att skriva forskningsrapporter och avhandlingar. Där uppmanas man att inte bara skriva precist, utan även opersonligt, och rensa bort alla personliga pronomen. Han berättade också om the Doctor Fox hypothesis som innebär att ju mer komplicerat och mindre lättläst ditt språk är, desto mer övertygande låter du även för experter inom området. Det kan i värsta fall vara så att om du beskriver något på ett enkelt och lättfattligt sätt, kommer de som utvärderar texten att tänka "Det här var ju simpelt, varför skall vi publicera det?"
Den vältalige PW sade också att ju mer vetenskapliga detaljer du ger i din (skönlitterära) text, desto lättare blir det för andra vetenskapsmän att peta hål i dem. Och så upprepade han vad han sagt vid ett tidigare tillfälle, att de som inte har sakkunskap inom ett område ofta kan tänka friare och vara mer fantasifulla än de som har det. Som exempel berättade PW att han då och då får beröm från neurobiologer och datavetare för att de tycker att hans böcker är kreativa och inspirerande för dem... däremot får han aldrig liknande beröm från andra marinbiologer, trots att hans Rifters-trilogi handlar om marinbiologi. Som ett annat exempel nämnde han Vernor Vinge, kunnig datavetare, vars idéer om fysik och astronomi är spännande, men vars vision om datoranvändning 10000 år in i framtiden är förvånansvärt lik Usenet och jättetråkig.
Hur är det då att läsa science fiction med en vetenskaplig inställning? AD liknade läsandet av sf med läsandet av läroböcker i fysik: man förstår kanske inte alla ord från början, men läser vidare och hoppas att betydelsen skall ge sig av den fortsatta kontexten. Hon kan också acceptera felaktigheter i vetenskapen, ex. språkets natur i China Miévilles Embassytown, om historien är intressant och hänger ihop. Men SS påpekade att om en historia innehåller onödiga vetenskapliga fel, börjar hon undra hur många andra fel den kan innehålla.
PW, som tycker att böcker om vetenskapens betydelse inte måste handla så mycket om vad som sker i ett labb utan hellre hur resultatet påverkar samhället, tipsade om att Connie Willis bok Bellweather är en bra illustration till hur gnetigt och tråkigt det kan vara med office politics. (Tyvärr har jag bara läst en bok av Connie Willis, som var jättetråkig i sig själv.)
Så var det dags för en riktigt uppiggande föreläsning: Protofantastik med Ola Wikander. Han inledde med att sjunga på sanskrit! Han sjöng ett stycke ur Righveda på en melodi som prästerna använder än idag. Stycket handlar om hur guden Indra dödar en orm och släpper de sju floderna fria. Även i Bibeln berättas, i Jesajas bok, hur JHVH har slagit och skall slå den stora draken, Leviathan. I Bibeln var guden Baal och hans lärjungar fiender till judendomen, men i kilskrift man har funnit beskrivs det på liknande sätt hur Baal slår den stora ormen. Ja, faktiskt med samma uttryck och med verb som har samma ordstam! Det fanns alltså en vitt spridd tradition av att tala om en stor orm, i vissa kulturer en orm i vattnet, som en gud slår ned. Rekommenderad vidareläsning om detta är Calvert Watkins bok How to kill a dragon0.
Medeltidens riddarepos var alltså inte de första att tala om drakar och hjältar som slog dem. Det som jag funderade på igår, om de kunde räknas som fantasy när folk faktiskt trodde att de var sanna, tog Ola Wikander upp och diskuterade. Även om sångerna och berättelserna inte fördes fram som sagor, så var man ändå medveten om att sådant inte hände varje dag. Man skilde inte heller mellan så tydligt mellan fantasi och verklighet i berättelser.
De som författade fantastiska berättelser verkade inte heller vara så mycket för källkritik, utan gärna föra vidare fantasieggande historier som de hört annorstädes. Under antiken blev en man vid Lukhianos så trött på detta att han slog tillbaka mot dem genom att överdriva ännu mer. Han skrev en historia om hur båten han färdades i lyfte och for till månen, där han bevittnade ett slag mellan solens och månens makter, och mycket mer. Och han kallade boken "Den sanna historien"! Både science fiction och ironins anfader?
Efter det roliga föredraget följde Johan Fricks intressanta genomgång av relationen mellan filmen Blade Runner och dess bokliga förlaga Do Androids Dream of Electric Sheep? av Philip K Dick. Jag har inte läst den boken, men eftersom jag nyss läste och imponerades av Dicks The Man in the High Castle, och av vad Frick berättade om handlingen, vill jag gärna läsa boken och allt i den som inte kom med i filmen.
Men filmen Blade Runner är ändå ett mästerverk i sig själv, även om den har ändrat många viktiga detaljer. Det finns ju också en diskussion om huruvida Deckard själv är replikant eller inte. Historien om hur Philip K Dick förbisågs när filminspelningen började och blev förbittrad av det, för att sedan mjukna när han fick sin välförtjänta uppmärksamhet och fick se de första bilderna från filmen, är också tänkvärd. Och jag är mycket glad över att han inte gick med på att skriva boken Blade Runner, baserad på filmens handling, och dra in alla upplagor av Do Androids Dream of Electric Sheep? Det hade varit fascinerande om boken varit så gott som borta och de sista exemplaren vårdats som historiska dokument... fram tills pressen blev för står och de kommit i nytryck och blivit bästsäljare.
Jag hörde fler intressanta intervjuer och diskussioner på söndagen, men dem får jag ta nästa gång!
Väl framme på kongressen fick jag flashbacks till mina år på Teknisk Fysik. Så många
kloka, vänliga, nördiga människor, sittande på rad framför entusiastiska föredragshållare i lokaler med dålig luft - det kändes som Kvantfysik I igen. Fast utan hotet från en kommande tenta, tack och lov!
Till paneldebatten Science fiction and the scientist samlades Peter Watts (PW), Anna Davour (AD), Torill Kornfeldt (TK) och Sara Stridh (SS) under ledning av Johan Jönsson (JJ). TK inledde med säga att det är bra när vetenskapsmän skriver science fiction, för ju mer man vet om sitt ämne, desto bättre kan man skriva. Där hade dock Peter Watts några invändningar, efter sin långa tid som forskare.
PW berättade att ens skrivna språk kan påverkas av att skriva forskningsrapporter och avhandlingar. Där uppmanas man att inte bara skriva precist, utan även opersonligt, och rensa bort alla personliga pronomen. Han berättade också om the Doctor Fox hypothesis som innebär att ju mer komplicerat och mindre lättläst ditt språk är, desto mer övertygande låter du även för experter inom området. Det kan i värsta fall vara så att om du beskriver något på ett enkelt och lättfattligt sätt, kommer de som utvärderar texten att tänka "Det här var ju simpelt, varför skall vi publicera det?"
Den vältalige PW sade också att ju mer vetenskapliga detaljer du ger i din (skönlitterära) text, desto lättare blir det för andra vetenskapsmän att peta hål i dem. Och så upprepade han vad han sagt vid ett tidigare tillfälle, att de som inte har sakkunskap inom ett område ofta kan tänka friare och vara mer fantasifulla än de som har det. Som exempel berättade PW att han då och då får beröm från neurobiologer och datavetare för att de tycker att hans böcker är kreativa och inspirerande för dem... däremot får han aldrig liknande beröm från andra marinbiologer, trots att hans Rifters-trilogi handlar om marinbiologi. Som ett annat exempel nämnde han Vernor Vinge, kunnig datavetare, vars idéer om fysik och astronomi är spännande, men vars vision om datoranvändning 10000 år in i framtiden är förvånansvärt lik Usenet och jättetråkig.
Hur är det då att läsa science fiction med en vetenskaplig inställning? AD liknade läsandet av sf med läsandet av läroböcker i fysik: man förstår kanske inte alla ord från början, men läser vidare och hoppas att betydelsen skall ge sig av den fortsatta kontexten. Hon kan också acceptera felaktigheter i vetenskapen, ex. språkets natur i China Miévilles Embassytown, om historien är intressant och hänger ihop. Men SS påpekade att om en historia innehåller onödiga vetenskapliga fel, börjar hon undra hur många andra fel den kan innehålla.
PW, som tycker att böcker om vetenskapens betydelse inte måste handla så mycket om vad som sker i ett labb utan hellre hur resultatet påverkar samhället, tipsade om att Connie Willis bok Bellweather är en bra illustration till hur gnetigt och tråkigt det kan vara med office politics. (Tyvärr har jag bara läst en bok av Connie Willis, som var jättetråkig i sig själv.)
Så var det dags för en riktigt uppiggande föreläsning: Protofantastik med Ola Wikander. Han inledde med att sjunga på sanskrit! Han sjöng ett stycke ur Righveda på en melodi som prästerna använder än idag. Stycket handlar om hur guden Indra dödar en orm och släpper de sju floderna fria. Även i Bibeln berättas, i Jesajas bok, hur JHVH har slagit och skall slå den stora draken, Leviathan. I Bibeln var guden Baal och hans lärjungar fiender till judendomen, men i kilskrift man har funnit beskrivs det på liknande sätt hur Baal slår den stora ormen. Ja, faktiskt med samma uttryck och med verb som har samma ordstam! Det fanns alltså en vitt spridd tradition av att tala om en stor orm, i vissa kulturer en orm i vattnet, som en gud slår ned. Rekommenderad vidareläsning om detta är Calvert Watkins bok How to kill a dragon0.
Medeltidens riddarepos var alltså inte de första att tala om drakar och hjältar som slog dem. Det som jag funderade på igår, om de kunde räknas som fantasy när folk faktiskt trodde att de var sanna, tog Ola Wikander upp och diskuterade. Även om sångerna och berättelserna inte fördes fram som sagor, så var man ändå medveten om att sådant inte hände varje dag. Man skilde inte heller mellan så tydligt mellan fantasi och verklighet i berättelser.
De som författade fantastiska berättelser verkade inte heller vara så mycket för källkritik, utan gärna föra vidare fantasieggande historier som de hört annorstädes. Under antiken blev en man vid Lukhianos så trött på detta att han slog tillbaka mot dem genom att överdriva ännu mer. Han skrev en historia om hur båten han färdades i lyfte och for till månen, där han bevittnade ett slag mellan solens och månens makter, och mycket mer. Och han kallade boken "Den sanna historien"! Både science fiction och ironins anfader?
Efter det roliga föredraget följde Johan Fricks intressanta genomgång av relationen mellan filmen Blade Runner och dess bokliga förlaga Do Androids Dream of Electric Sheep? av Philip K Dick. Jag har inte läst den boken, men eftersom jag nyss läste och imponerades av Dicks The Man in the High Castle, och av vad Frick berättade om handlingen, vill jag gärna läsa boken och allt i den som inte kom med i filmen.
Men filmen Blade Runner är ändå ett mästerverk i sig själv, även om den har ändrat många viktiga detaljer. Det finns ju också en diskussion om huruvida Deckard själv är replikant eller inte. Historien om hur Philip K Dick förbisågs när filminspelningen började och blev förbittrad av det, för att sedan mjukna när han fick sin välförtjänta uppmärksamhet och fick se de första bilderna från filmen, är också tänkvärd. Och jag är mycket glad över att han inte gick med på att skriva boken Blade Runner, baserad på filmens handling, och dra in alla upplagor av Do Androids Dream of Electric Sheep? Det hade varit fascinerande om boken varit så gott som borta och de sista exemplaren vårdats som historiska dokument... fram tills pressen blev för står och de kommit i nytryck och blivit bästsäljare.
Jag hörde fler intressanta intervjuer och diskussioner på söndagen, men dem får jag ta nästa gång!
2 kommentarer:
Mikael Jolkkonen var sjuk och ersattes av Johan Jönsson i Science fiction and the scientist-panelen.
Tack för det, nu minns jag också det! Då uppdaterar jag texten.
Skicka en kommentar