fredag 1 oktober 2010

Stormen på Dramaten

Varför inte spela en pjäs som varit en succé i fyrahundra år? Varför inte ställa några av Dramatens bästa skådespelare på en scen som kunde funnits med från starten? Varför inte fylla bänkarna på Dramatens stora scen kväll efter kväll hela hösten? För det är precis vad som kommer att hända nu! Med en scenografi som förlitar sig på grunderna i vad som skapar teaterns förtrollning har regissören John Caird skapat ännu en Shakespeare-uppsättning som är tidlös och evigt fängslande.


Stormen har en otroligt osannolik historia, därtill en förhistoria och magi och luftandar som placerar den utanför vad vi kallar realistiskt. Se den som ett verk av Prospero, berättaren, författaren, regissören, ja faktiskt som en önskedröm. För länge sedan blev han bortintrigerad från härskartronen i Milano av sin egen bror Antonio. När nu Antonio och flera andra viktiga personer befinner sig på ett skepp nära ön där Prospero och hans dotter Miranda levt förvisade i många år, har Prospero chansen att dra in dem och styra historien till både hämnd och ett lyckligt slut. Tre parallella historier, en komisk, en tragisk och en romantisk, leder han till en gemensam upplösning.

Den osannolika historien förstår man bäst om man spelar fram den som här, när den berättas grundligt, långsamt och med eftertryck. Just som Örjan Ramberg gör som Prospero, med tryck på varje ord, och på varje gest och känsla. Han bär gosig kulturkofta och läsglasögonen på ett snöre kring halsen. Att han tappar bort sig och behöver läsa ur manus ibland gör ju ingenting, för han är berättaren/författaren/regissören, den som frammanar händelserna och som vill se efter i sin lunta att allt går som det skall.

Och det gör det! Hans magi är sådan att han kan förvilla och styra de olika personerna, så att essensen av deras personligheter kommer fram; maktgirighet för en del, uppblandat med fyllesjuka för en del, och för andra djup och ren kärlek. Den som sätter Prosperos planer i verket är luftanden Ariel, spelad av en annan av Sveriges allra bästa skådespelare, Stina Ekblad. Jo, hon är trött på att vara hans tjänare och längtar efter att bli fri, men när hon och de andra andarna väl ger sig in i intrigerna är de fulla av leklust och njuter av spelet. De gör teatern rent fysisk när de griper tag och sparkar omkring båtpassagerarna under stormen som för dem till ön, och de har några fantastiskt vackra och uttrycksfulla dansscener. Helt underbart är det när Ariel flyger in, cirklar över scenen och lustfyllt skriker och skrämmer de uslaste skurkarna till vanvett!

Många av skådespelarna är ypperliga, förankrade i sina roller och med en gnutta sarkasm eller dumhet som ger flera scener ett stänk av humor. Ännu en av de allra bästa på scenen är Jonas Karlsson som Caliban. I svarta trasiga jeans och skjorta, klor på fingrarna, sotade ögon och hår som Dregen, vacklar han runt och spottar, fnyser och rycker som en stackars galning. Han är kuvad och böjd som Smike från Nicholas Nickleby, fast i sina mest hatfyllda ögonblick är han läskigt lik Bob från Twin Peaks. Men... hela tiden är han riktigt, riktigt läcker. Som en krokig saltlakritsbit.


Med ett enkelt scengolv av trä, vindmaskiner drivna av luftandarna och ingen annan dekoration än dräkter i färgsprakande tyger och spetsar, skulle pjäsen kunna spelas var som helst och när som helst under de århundraden som gått sedan den skrevs. Förutom då att den utnyttjar flera av Dramatens loger närmast scenen, och att en del av publiken får sitta uppe på scenen! Åt det håller vänder sig inte skådespelarna riktigt lika mycket, men man känner sig säkert nästan delaktig i spelet.

Vad är det då Prospero säger till oss? Är det bara bländverk, påhittat, något som löses upp i luft och försvinner när det är över? NEJ! Det är ju det som några av de bästa av verken låter oss ana: det du såg på scenen var uttänkt av någon, uppspelat av andra, det kan plockas ned och glömmas bort, men känslorna det väckte i ditt hjärta var lika äkta som de starkaste känslor du känner när du själv är i centrum för händelserna. Och hur underbart är det inte att låta sig dras med i spelet av brokiga, skimrande, graciösa, närmast övermänskliga varelser som vet hur de skall le mot dig för att få ditt hjärta att slå? Ja, jag vet att jag har lätt för att bli rörd av konst, musik och teater, men Stormen på Kungliga Dramatiska Teatern är en så ljuvlig lek med de sköna konsterna och ändå en sann berättelse om teater, att den höjer sig över det allra mesta. Se den! Se den!

Foto: Roger Stenberg


Länk till Dramatens sida om Stormen

10 kommentarer:

Anonym sa...

Dramaten borde skämmas att släppa igenom denna eländiga föreställning. Utan mål utan riktning vankar skådespelarna fram. Ingen med botten bara massa huvuden och klämda stämband som desperat försöker förmedla känslor de själva inte tror på. En koreografi så daterad att tideräkningen knappt börjat. Och med en huvudroll där skådespelaren inte bemödats med att lära sig texten. Vi tvingas se på när han inte ens hittar texten i sitt manus på premiären. Lägg ner skiten! Vad hjälper då att Stina Ekblad är ett fullblodsproffs, eller att Davood Tafvizian faktiskt tror på vad han säger.

Jenny B sa...

Det håller jag inte alls med om! Ja, Örjan Ramberg har slarvat med att lära sig replikerna, men det går att bortse ifrån. Regin är underbar; idén, genomförandet, samspelet. Om något fungerade på Shakespeares tid så fungerar det idag!

Hoppas du hittar någon annan pjäs du uppskattar bättre, Anonym.

snowflake sa...

Fascinerande att man kan tycka både så olika (om Ramberg) och så lika (om Ekblad och Karlsson. Jag tycker att de senare två var den stora behållningen, och ja, när Stina Ekblad flyger omkring var fantastiskt. Men Ramberg... nä-ä, vilken suck.

Du har säkert sett honom i annat och kan jämföra? Det här var första gången för mig, och jag är inte lockad att se mer av honom.

Jenny B sa...

Visst, det hade ju varit bättre om Örjan Ramberg kunnat sina repliker och varit säkrare från början till slut. Det stämmer att jag sett honom i andra pjäser och verkligen gillat honom. Hoppas att han skärper sig under säsongen så att publiken och medspelarna slipper oroa sig för hur det skall gå på scenen.

snowflake sa...

Jag kan inte komma över att vi satt bredvid varandra, så jag måste skriva det här också. :-)

Jenny B sa...

Ja, snowflake, så himla retligt att vi inte visste om det innan! Jag önskar så att vi hade pratat med varandra! När jag klämde mig förbi er ut till damrummet tänkte jag "hoppas att de inte blir irriterade på mig för att jag krånglar mig fram och tillbaka här några gånger".

En GPS-app eller glittrande broscher så vi känner igen varandra, det borde man ha!

snowflake sa...

Jag svär över att vi inte satt tvärtom, dottern och jag, så att jag suttit precis bredvid dig. Inbillar mig att "något" skulle ha fått nån av oss att säga nåt så att vi kände igen varandra... Jaja. Next time.

Jenny B sa...

Ja, och jag undrar om jag är så ointresserad av mina medmänniskor att jag inte bryr mig om dem som sitter intill. Så är det ju inte! Ibland funderar jag ju på vilka de andra åskådarna är, om de planerat besöket i flera veckor, om de tycker om pjäsen, om de vill komma tillbaka en annan gång.

Jag hade tänkt lägga ut en blänkare om vad jag skall göra den här helgen, så att man inte missar fler chanser att prata med sina medmänniskor. Men det var fullt upp på jobbet igår. Undrar om jag satt bredvid någon okänd bloggbekant på Dramaten igår?...

Anonym sa...

Jag såg Stormen i veckan, alltså senare än er andra och jag känner inte igen mig i er beskrivning om borttappade texter. Allt satt perfekt och det var en riktig upplevelse. Så mycket dramatik, komik, magi och poesi i en fin blandning. Jag blev överväldigad.

Jenny B sa...

Det låter som att replikerna har fastnat och spelat flyter på som det skall. Toppen! Och så kul att höra att du hade en fin upplevelse! Tack för att du berättade det. :)