lördag 16 oktober 2010

Triumf och tragedi på Operan

Mikael Ljungberg var den svenske brottaren som vann ett OS-guld och många andra viktiga utmärkelser, men inte orkade leva vidare och tog sitt liv vid bara trettiofyra års ålder. Poeten Daniel Boyacioglu som själv har sysslat med brottning ville skriva om hans liv, och vände sig till Kungliga Operan i Stockholm. Paula af Malmborg Ward komponerade musiken, och resultatet blev en kammaropera i en akt, som spelas på Rotundan i Operans bakre environger.

På scenen finns, förutom den lilla orkestern, Mikael (Karl-Magnus Fredriksson), Kvinnan (Marianne Hellgren Staykov) och Boyacioglu som Jokern som kommenterar men inte kan höras av Mannen och Kvinnan. Librettot börjar med att blanda högt och lågt under Mikaels färd hem från träningen, och jordas sedan i vardagliga dialoger om middagsmat och köksrenoveringar. Men blir också dramatisk i Mikaels tunga sorg, och i Kvinnans oro och skräck när hon inte når fram till honom i hans mörker.


Till skillnad från många operor baserade på grekiska dramer är det inte yttre intriger utan inre smärta som leder till huvudpersonens död. Och till skillnad från operan Sport och fritid för några år sedan, har Triumf och tragedi en konkret handling. Det är ingen detaljerad historia om vägen till framgångarna och därifrån till tvivel och hopplöshet, men de olika scenerna är väl utvalda för att visa upp det viktigaste: bilfärden från träningen till bostadsområdet, det triviala vardagspratet, ensamhet mitt bland människor som älskar en, kolla på TV litet håglöst, papplådan med pokaler som väcker minnen av medaljbehängningar för länge sedan.

Jag är inte helt förtjust i Daniel Boyacioglus poesi och hans framföranden, och i ett parti i mitten av operan blir jag irriterad på hans retsamma och barnsliga ton. Varken den eller det han säger är mer än en utvikning som inte stämmer med helheten. Men i övrigt fyller hans pratsång sin funktion. På den lilla scenen får Karl-Magnus Fredriksson utrymme att låta sin röst dö ut i en viskning. Marianne Hellgren Staykov låter utmärkt i varje stund; glad och energisk, rädd och desperat. Jag tycker också mycket om musiken i slutscenens stilleben, när ensemblen till sist låter en enda ton nästan försvinna, växa igen och sedan tystna.

Foto: Hans Nilsson

Triumf och tragedi är en intressant och tankeväckande opera om någon som vi har kunnat se i TV och tidningar och själva kunnat bilda oss en uppfattning om. Det skulle gärna kunna få skrivas fler operor om nutida människor och händelser, och gärna med ännu mer lättillgänglig musik. Det är också bra att Mikael Ljungbergs minne bevaras med det här fina verket.

Länk till Operans sida om Triumf och tragedi

2 kommentarer:

Vän med kroppen sa...

Jag var intresserad av att se den här förut och så läste jag recensioner som gav den rätt ljummen kritik, du beskriver den som mer levande. Daniel Boyacioglus är kanske inte heller någon favorit hos mig men jag gillade den Mikael Ljunberg som man såg i media och intervjuer när han levde och att hans liv skulle sluta som det gjorde är förstås oerhört tragiskt!
Nu fick du mig intresserad av att se den igen så jag hoppas jag hinner komma iväg!

Jenny B sa...

Bra, hoppas att du får se den! Jag älskade inte musiken, men det var en god hyllning och sammanfattning av det sorgliga slutet.

Förresten: Musse Hasselvall satt bredvid mig innan han bytte stol. Synd att jag inte vågade säga att jag önskat mig ett brottogram varenda födelsedag i flera år!