Kurt Masur dirigerar Schubert och Bruckner i Konserthuset

Kurt Masur är känd och uppskattad på hela världens dirigentpulpetar, och en kär gäst i Stockholms Konserthus. Torsdagskvällens repertoar var lika eklektisk och precis som framförandet. Man inledde med Franz Schuberts Symfoni Nr 8 i h-moll (1822), "Den ofullbordade". Så synd att den aldrig fick mer än två satser! Men de två, särskilt den första, är så vackra att den fortfarande spelas.

Oerhört försiktigt och känsligt börjar den första satsen. Cellisterna och kontrabasisterna verkar förmedla ljudet från en vakande demiurg, och violinisterna lämnar rum för det med sitt mycket dämpade pianissimo. Så kommer de vackra ropen från oboe och klarinett - så ödesmättat, så vackert! Men den ljuvliga dansande melodin som sedan kommer in påminner om att lek och livsglädje ändå finns. Med bara två satser är symfonin förstås väldigt kort, men så rik att det känns som ett helt verk.

Efter paus kommer ännu en ofullbordad symfoni, Anton Bruckners Nr 9 i d-moll (1887-1896), med bara tre satser. Efter Schubert kan mitt romantiska hjärta tyvärr inte uppamma lika mycket kärlek för Bruckner. På många ställen har kvällens båda verk beröringspunkter med varandra; djupa toner från kontrabaser och celli, själfulla rop från blåsarna och livfulla melodier från stråkarna. Men där Schubert lyfte fram vemod från djupet av sitt ensamma hjärta in till mitt, blir Bruckners sorgsna underton mer majestätisk, och opersonlig. Men åh, vilken förfining i spelet! Kurt Masur får Kungliga Filharmonikerna att låta fantastiskt samspelta (som om de inte är det jämt!), med harmonier som är exakta men inte mekaniska. Varje slutton rundas av precist och lämnar en skön efterklang.

De stående ovationerna ville aldrig sluta. Den gode mannen återkom flera gånger för att ta emot hyllningarna. Till slut tog han med sig en blond violinist och smet ut och försvann! Då kramade alla orkestermedlemmar om varandra, och den fina konserten var över.