När man är barn har man inte så många sätt att protestera än med sin egen kropp. "Nu håller jag andan tills jag dör!" Och föräldern svarar "Sluta grimasera, du kan bli sånn!" Mannen som berättar brukade alltid tävla med sin storebror om att kunna hålla ett tuggummi eller en liten sten i munnen i flera veckor. En dag lyfte han upp sin vänstra arm och höll den utsträckt över huvudet en hel dag. Och hela natten. Och nästa dag. Han fortsatte en dag till, och en dag till, trots smärtan, på ren envishet. Men osannolikt snart låste sig kroppsdelarna i det utsträckta läget, och att "bara ta ned armen" var inte längre möjligt.
Enmansföreställningen som skrevs av britten Tim Crouch är väl översatt och Sverigeanpassad av Per Lasson som också spelar sin roll och alla andra roller med hjälp av rekvisitan. Han gör det mycket, mycket bra, och föreställningen är helgjuten och intressant från första till sista stund. Visserligen växlade historien från humoristisk till allvarlig så snabbt att tanken gnagde i mitt bakhuvud att han borde ta ned armen och sluta göra det svårt för sig. Men nej, just det, den hade ju faktiskt låst sig och blivit "sånn". Man får påminna sig om det.
Jag tycker om föreställningens direkta tilltal, och framför allt knepen den tar till för att skapa liv i berättelsen; dockspelen med lånade föremål, tystnad, mörker och andra små saker. Det måste göras säkert och bra, och det gör Per Lasson verkligen. Jag blir glad inte bara för att jag får höra en god historia, utan för att pjäsen går utöver det vanliga och tar risker i berättandet som inte många skulle lyckas med. Det är helt klart en bra och sevärd pjäs!
Foto: Olle Sundberg
Länk till Fria Teaterns sida om Min arm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar