torsdag 28 oktober 2010

Somewhere at the movies

Johnny Marco (Stephen Dorff) är en filmstjärna. Han har spelat in ännu en film på väg att bli succé, och bor på hotell. Det är bekvämt att bo på hotell, men ofta tråkigt. Sofia Coppolas film Somewhere visar i långa, ordlösa scener hur Johnny håglöst tittar rakt fram, lika håglöst om han tittar på en skål med frukt som om han tittar på blonda tvillingar som snurrar kring varsin strippstång. Han stöter på andra blondiner (och brunetter) som vill ligga med honom. En massa folk har fest (i hans svit), och han går bland människorna som en utomstående betraktare tills han stöter på en blondin att ligga med.

De långdragna, tysta scenerna är gjorda för att sjunka in i och låta sig övertas av Johnnys känsla av att vara uttråkad. Tyvärr är det min egen känsla av att vara uttråkad som tar överhanden. Jag blir inte engagerad. Men stora delar av biopubliken kompenserar filmens brist på action med att engagera sig i överkant. De skrattar och kommenterar att ingenting händer, och skrattar och ojar sig när något faktiskt händer. Så kul kan man visst ha det.

Johnny har en halvvuxen dotter, Cleo (Elle Fanning), som han träffar varje vecka, men när hennes mamma oväntat åker bort flyttar hon in hos sin pappa. De två har kul tillsammans! Det är fint att se. Han tar väl hand om sin lilla tjej, och hinner umgås med några pinuppor emellanåt också. Fast när hon försvinner till sitt sommarläger blir livet tomt igen.


Jag är väl litet cynisk när jag tänker "Man har inte tråkigare än man gör sig". Jo, tanken med att visa tomheten i ett liv som verkar glassigt sett utifrån är god. Men Johnny Marcos situation och den extrema fokuseringen på "mellan-ögonblick" gör att filmen blir ointressant. Tyvärr känns den i många delar som en blek kopia av Lost in translation, och vem behöver det? Inte jag.

2 kommentarer:

Vän med kroppen sa...

Vad lustigt att du inte heller tyckte att det här var en höjdarfilm. Jag tänkte att detta skulle vara en film för mig, men kände mig precis som du - uttråkad och lite dum ; "förstår jag inte storheten?" Det går trögt och även om jag gillar långsamma filmer gillar jag när långsamheten fyller mig med något som jag kan ta med mig hem, det gjorde inte den här filmen!

Jenny B sa...

Ja visst! Jag var förberedd på att det skulle vara långa, tysta scener som får en att känna sig lika bortkopplad från världen som huvudpersonen, och jag såg fram emot det. Jag är nästan förvånad över att filmen misslyckades. Finns det skillnad mellan bra och dålig leda?!