Foto: Alexander Kenney
Operan tar sin början i palatset de Coigny. Betjänten Charles Gérard (Jeremy Carpenter) äcklas av dekadensen hos den franska adeln medan det ställs i ordning för en fest. In trippar gästerna som ett lämmeltåg av pastelliga tårtor. Ja, visst knyter man nävarna när man ser deras manér! En gäst som inte roas av spelet är den ditbjudne poeten Andrea Chénier (Lars Cleveman), svartklädd som en alla århundradens intellektuell. När dottern i huset, Madeleine de Coigny (Katarina Dalayman), försöker retas med honom, svarar han med en deklaration om diktens sanning och äkta kärlek som rör henne djupt.
Foto: Carl Thorborg
Feststämningen bryts. Efter de fejkade herdinnornas söta sång och dans drar det in ett gäng revolutionärer, lealösa som zombier för att riktigt understryka skräcken de framkallar. Gérard kastar av sig livrén och ger sig av för att ansluta sig till upproret.
I nästa akt har det gått fem år, och revolutionen har redan perverterats. Folket har inte mer mat än förr, och det nya frälset är de skickligaste kappvändarna i maktens tjänst. Men även de riskerar huvudet vilken dag som helst. Det ständiga spionerande och giljotinering av dem som inte har den rätta läran är en motbjudande ingrediens i det nya samhället.
Gérard har (för tillfället) en post i toppen. Han har inte slutat att längta efter Madeleine de Coigny, som han känt sedan barndomen. Hon däremot, som under revolutionens raseri såg sin mor dödas och deras hem brännas upp, längtar efter mannen som talade om något sant och vackert, Andrea Chénier. Hon har sänt honom brev utan underskrift, vilket gjort Chénier både intresserad och oroad. Nu möts de äntligen, och hon ber honom att ta henne till sig. Men Chéniers oro var befogad; han står på tur för att ställas inför rätta. När han är fängslad kommer Madeleine till Gérard för att be för hans liv, och han har chansen att ta sin ungdoms förälskelse, om än inte hennes kärlek. Men där stannar Gérard upp, och hans känslor förbyts i äkta kärlek till Madeleine och människorna. Medan hans vapenbroder lättsamt trallar om hur lätt det är att lura in och fånga dem man är ute efter, sjunger Gérard i långa, allvarliga linjer hur han kommer till insikt om det omoraliska i företaget.
Foto: Alexander Kenney
När Andrea Chénier ställs inför rätta, dras Madeleines kärlek till honom till sin spets, och hon följer honom in i fängelset... och i döden. I en värld där man inte kan leva anständigt och tryggt från dag till dag väljer de att gå till giljotinen tillsammans.
Den här operan innehåller såväl talande repliker som talande melodier. Med klara ord berättar människorna viktiga saker för varandra, och orkesterns harmonier stöder de vackra ariorna. Därtill är musiken så spännande varierad: Bersi (Susanne Végh), utklädd till voodooprästinna, sjunger en sång med exotisk melodi, som ger avtryck i efterföljande klanger. Strax efteråt kommer en lykttändare och nynnar på en fascinerande liten stump. Men framför allt är det huvudpersonernas arior som imponerar. Fastän de inte är så trallvänliga som i en Verdi-opera, är de både vackra och intensivt känslosamma. Och vilka sångare sedan! Alla på scenen gör fantastiska insatser, och låter verkligen musiken komma till sin rätt. De var alla absolut värda sina många och långa applåder. Hurra för en ny se- och hörvärd opera på Kungliga Operans repertoar!
Länk till Operans sida om Andrea Chénier
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar