Innan jag går in i utställningssalen läser jag allt det här om konstnären, och tycker att det låter oerhört intressant. Jag älskar stora städer, jag tycker det är viktigt att inte glömma allt det som kastas bort, och jag tycker om att man samlar in det, gör något vackert av det och försöker säga något om samhället som slängde bort det. Men när jag till slut ser verken är mitt första intryck att jag inte tycker om ett enda av dem. Skulpturerna är mitt emellan små och stora, och tavlorna (metalldelar ingjutna i målad betong) är inte behagliga för mitt öga. Jag ser varken harmoni och skönhet, eller fulhet och motstånd; varken tydliga motiv eller ornamental utsmyckning.
Ida Ekblad, Digging. Treasure., 2010. Foto: Bonniers Konsthall
Det kan vara så att verken ligger på en annan våglängd än jag kan avkoda. Till exempel kan jag inte "läsa" verk av Mirò, men på något sätt kan jag se att det finns en stark idé bakom dem. Ida Ekblads verk på Bonniers Konsthall tycker jag bara verkar hastigt ihoprafsade, nästan på skoj. De säger inget om var de kommer ifrån eller vad de kan bli.
4 kommentarer:
Så väl formulerat! Jag förstår precis, och känner igen detta. När man läser och hör om tankarna bakom, utförandet, det låter så spännande och intressant och tänkvärt, och sen faller själva resultatet bara platt. *ryser*
Vad beror sånt på egentligen? Är det helt enkelt att konstnären inte är tillräckligt konstnärlig, utan borde ägna sig åt att lyfta fram och leda andra istället? För tankar och idéer har hon ju bevisligen, den här.
Jag vet inte; det verkar ju som att folk uppskattar Ida Ekblad, hon har fått priser och hon får ställa ut här och i New York. Någon måste gilla det hon gör. En del vill ju gilla något, eller satsa på det, utan att de själv fattar vad som är bra med det. De vill bara inte missa chansen till något stort (ex. riskkapitalister under IT-boomen). Men vem är jag att omyndigförklara alla dem som släppt fram Ida Ekblad?...
Eller så är det just idéerna de gillar. Sättet hon presenterar sin konst på, hennes tankar kring den.
Och ingen som ropar om kejsarens kläder.
Eller så kanske de hoppas att hon ska gå vidare och börja göra konst som är lika intressant som hennes tankar om konst senare i livet, och då har de varit med från början och köpt verk som blir värdefulla.
Men vem är jag att förklara konstkritikens psykologi...
Ja visst, så kan det ju också vara - man vill vara med från början. Och jag kan ju inte deklarera att som gillar henne har fel: säkert finns det människor som känner att hennes verk rör dem precis på deras våglängd. Och jag tycker ju också att idén är otroligt bra. Vi kanske får se om några år, hur hennes verk ser ut då.
Skicka en kommentar