En sommardag på Dramaten

Till skillnad från många andra av Jon Fosses pjäser, har En sommardag en tydlig handling, bara två förflyttningar i tiden, och klara dialoger. Ändå börjar den i den här tyngdlösheten som ofta blir för mycket för mig. Kvinnan och hennes väninna (Lil Terselius och Chatarina Larsson) står och pratar i nuet, på sommardagen som titeln nämner. De är gamla vänner, men dialogen är så innehållslös, som människor som bara talar om trivialiteter.

Väninnan går ut, och vi flyttas tillbaka i tiden när mannen, Asle (Philip Hughes) kommer in. Kvinnan och mannen är unga och har bara bott i huset ett tag. De kramas och småpratar, kärleksfullt men också de utan att nå något djup. Visst har de ett fint hus? Visst hade de tur som fick tag i det? Det ligger långt bort från alla andra, men det är så lugnt. Är det inte fint så?

Att vilja bo lugnt och stillsamt, långt bort från andra människor, är något som går emot min natur. Vad skulle man göra hela dagarna? Vad gör de två hela dagarna i sitt stora, fina hus (som är målat och inrett i nyanser av grått och vitt, precis som parets kläder)?

Mannen vill ge sig ut på fjorden, precis som han brukar göra varje dag, ofta flera gånger om dagen. Kvinnan oroar sig över det, säger att han oftare är ute i båten än med henne, och undrar om han inte älskar henne längre. Men hon vill ju inte följa med honom! Nej, hon är rädd för vatten. Deras gräl blir närmast en barnslig pojke-mamma-urladdning. Men det röjer något viktigt, den stora skillnaden mellan dem båda.

När mannen börjar berätta om hur det är ute i den lilla träbåten på den djupa fjorden, det är då som språket får liv för första gången. Målande berättar han om skönheten ute på vattnet, och om den inneboende faran, som också är en del av lockelsen. Men det är rädslan som gör att kvinnan vill stanna på land. Faran vill hon inte söka, hon vill stanna i stillheten i huset.

Mannen ger sig ut, och kvinnans väninna kommer på besök, i en yngre upplaga (Mariah Kanninen). De pratar, även nu som gamla vänner som ändå inte når fram till varandra. Timmarna går, mörkret faller, och när väninnans make (Zardasht Rad) kommer för att hämta henne, blir de tvungna att börja söka efter Asle. Men då, när facit för katastrofen börjar närma sig, då växer det fram ett lugn inom kvinnan. Och precis som tidigare; när hon beskriver den djupa ron, då får hennes ord liv och äkthet, mer än någonsin innan.

Foto: Sören Vilks

Kvinnan och hennes väninna, kvinnan och Asle - de är vänner och de älskar varandra. Men de kan inte nå varandra. Väninnan och hennes make, som visserligen är så känslostarka att de nästan är irriterande, de två hör ihop i gester och handlingar. Men kvinnan och Asle kan bara vara sig själva fullt ut när de inte är med varandra.

Nu har jag beskrivit nästan hela handlingen. Det är dock inte handlingen som är det viktigaste i pjäsen, utan stämningen. Eftersom den var så svårgripbar, vill jag ge en nyckel till någon som har svårt att hitta en ingång. Jag hinner också fundera på metaforer. Det stilla, tysta huset, hur fint det än är, där inget händer eller någonsin kommer att hända, kan vara ett uttryck för livet. Blir det inte bättre än så här? Det är fint, men kommer det att vara likadant för alltid?

Utan att höra direkt ihop med husets likhet med livet, tänker jag ett tag också att Asles längtan efter att vara ute på vattnet liknar ett drogberoende. Gång på gång ger han sig ut, och han vill hellre vara ute på fjorden än hemma i huset, med sin fru som han ändå älskar.

Största delen av pjäsen känner jag mig illa till mods, av den obehagligt glättiga stämningen. Men som sagt, när oron får människorna att djupna och stillna, då kan även jag känna av den inre ro som kommer av tomheten. Den känslan är inte lugnande, men sann.

Länk till Dramatens sida om En sommardag