Stormen på Dramaten

Varför inte spela en pjäs som varit en succé i fyrahundra år? Varför inte ställa några av Dramatens bästa skådespelare på en scen som kunde funnits med från starten? Varför inte fylla bänkarna på Dramatens stora scen kväll efter kväll hela hösten? För det är precis vad som kommer att hända nu! Med en scenografi som förlitar sig på grunderna i vad som skapar teaterns förtrollning har regissören John Caird skapat ännu en Shakespeare-uppsättning som är tidlös och evigt fängslande.

Stormen har en otroligt osannolik historia, därtill en förhistoria och magi och luftandar som placerar den utanför vad vi kallar realistiskt. Se den som ett verk av Prospero, berättaren, författaren, regissören, ja faktiskt som en önskedröm. För länge sedan blev han bortintrigerad från härskartronen i Milano av sin egen bror Antonio. När nu Antonio och flera andra viktiga personer befinner sig på ett skepp nära ön där Prospero och hans dotter Miranda levt förvisade i många år, har Prospero chansen att dra in dem och styra historien till både hämnd och ett lyckligt slut. Tre parallella historier, en komisk, en tragisk och en romantisk, leder han till en gemensam upplösning.

Den osannolika historien förstår man bäst om man spelar fram den som här, när den berättas grundligt, långsamt och med eftertryck. Just som Örjan Ramberg gör som Prospero, med tryck på varje ord, och på varje gest och känsla. Han bär gosig kulturkofta och läsglasögonen på ett snöre kring halsen. Att han tappar bort sig och behöver läsa ur manus ibland gör ju ingenting, för han är berättaren/författaren/regissören, den som frammanar händelserna och som vill se efter i sin lunta att allt går som det skall.

Och det gör det! Hans magi är sådan att han kan förvilla och styra de olika personerna, så att essensen av deras personligheter kommer fram; maktgirighet för en del, uppblandat med fyllesjuka för en del, och för andra djup och ren kärlek. Den som sätter Prosperos planer i verket är luftanden Ariel, spelad av en annan av Sveriges allra bästa skådespelare, Stina Ekblad. Jo, hon är trött på att vara hans tjänare och längtar efter att bli fri, men när hon och de andra andarna väl ger sig in i intrigerna är de fulla av leklust och njuter av spelet. De gör teatern rent fysisk när de griper tag och sparkar omkring båtpassagerarna under stormen som för dem till ön, och de har några fantastiskt vackra och uttrycksfulla dansscener. Helt underbart är det när Ariel flyger in, cirklar över scenen och lustfyllt skriker och skrämmer de uslaste skurkarna till vanvett!

Många av skådespelarna är ypperliga, förankrade i sina roller och med en gnutta sarkasm eller dumhet som ger flera scener ett stänk av humor. Ännu en av de allra bästa på scenen är Jonas Karlsson som Caliban. I svarta trasiga jeans och skjorta, klor på fingrarna, sotade ögon och hår som Dregen, vacklar han runt och spottar, fnyser och rycker som en stackars galning. Han är kuvad och böjd som Smike från Nicholas Nickleby, fast i sina mest hatfyllda ögonblick är han läskigt lik Bob från Twin Peaks. Men... hela tiden är han riktigt, riktigt läcker. Som en krokig saltlakritsbit.

Med ett enkelt scengolv av trä, vindmaskiner drivna av luftandarna och ingen annan dekoration än dräkter i färgsprakande tyger och spetsar, skulle pjäsen kunna spelas var som helst och när som helst under de århundraden som gått sedan den skrevs. Förutom då att den utnyttjar flera av Dramatens loger närmast scenen, och att en del av publiken får sitta uppe på scenen! Åt det håller vänder sig inte skådespelarna riktigt lika mycket, men man känner sig säkert nästan delaktig i spelet.

Vad är det då Prospero säger till oss? Är det bara bländverk, påhittat, något som löses upp i luft och försvinner när det är över? NEJ! Det är ju det som några av de bästa av verken låter oss ana: det du såg på scenen var uttänkt av någon, uppspelat av andra, det kan plockas ned och glömmas bort, men känslorna det väckte i ditt hjärta var lika äkta som de starkaste känslor du känner när du själv är i centrum för händelserna. Och hur underbart är det inte att låta sig dras med i spelet av brokiga, skimrande, graciösa, närmast övermänskliga varelser som vet hur de skall le mot dig för att få ditt hjärta att slå? Ja, jag vet att jag har lätt för att bli rörd av konst, musik och teater, men Stormen på Kungliga Dramatiska Teatern är en så ljuvlig lek med de sköna konsterna och ändå en sann berättelse om teater, att den höjer sig över det allra mesta. Se den! Se den!

Foto: Roger Stenberg

Länk till Dramatens sida om Stormen