Warhol after Munch på Louisiana

Edvard Munch målade den berömda tavlan Skriet, som många känt igen sig i, och han målade den i fyra olika originalversioner. Han förde dessutom över Skriet till grafiskt tryck. Fastän motivet är direkt igenkännbart, så blir formen förändrad av att vara helt i svart och vitt, och av att Munch inte kunnat använda nyanser utan bara stora färgfält och konturer för att skapa bilden.

Den tekniken använde han även för att skapa de fascinerande kvinnoporträtten med namnen Brosch och Madonna. Grafiska blad av de tre nämnda bilderna och självporträttet visas i sparsamt belysta salar med svarta väggar på Louisiana. Inramningen gör dem till unika, värdefulla objekt som man betraktar andäktigt, fastän det på informationstavlorna intill står att Munch själv lät trycka upp dem i så många exemplar att han var nära att överfylla marknaden och sänka värdet på sina egna bilder.

Med det i tankarna är det inte ett så stort steg att se Andy Warhols hyperexponering av Munchs verk i salarna intill. Det går fortfarande att säga att Warhols val av motiv och utförande är mer cynisk än Munchs; verken gjordes på beställning av en samlare, i samma stil som Warhol använt i åratal, och med nästan hundra procent säkerhet om framgång. I de grälla färgerna har porträtten förlorat sin personlighet, och de övermålade konturerna ser (avsiktligt) slarviga ut. Efter så många The Factory-serier av repeterade motiv i neonfärger, och så här många decennier efteråt, har jag svårt att se det konstnärliga i Andy Warhols versioner av Edvard Munchs verk. I originalets Madonna kan man välja om man vill se hennes ögon som förnöjt slutna eller uppspärrade, men med Warhols påmålade konturer är de alltid vidöppna och galet stirrande. Louisiana uppmanar oss att se det ytliga i Munch och det djupa i Warhol. Det är en god tanke, men den räcker bara halvvägs för mig.

Länk till Louisianas sida om Warhol och Munch