Micmacs på bio

Skrotet, skräpet och de underfundiga mackapärerna i varje hörn av De förlorade barnens stad och Alien: Resurrection är inte bara en påminnelse om Jenny B:s studentrum, det är också den vision av framtiden jag tror på mer än strömlinjeformade ytor i glas, granit och krom. Jean-Pierre Jenunets nya film Micmacs utspelar sig nog i vår samtid, men bor man i en soptipp och har livlig fantasi kan man bygga hur roliga och skramliga apparater som helst.

Bazil, en ensam expedit i en videobutik, får av misstag en kula i skallen under en uppgörelse på gatan utanför. Att ta ut den skulle göra honom till en grönsak, men att lämna kvar den betyder att han kan dö när som helst. Stackarn! Lägenheten och jobbet har han också förlorat när han kommer ut från sjukhuset. Tack och lov blir han omhändertagen av en samling krumelurer som bor på soptippen.

Om en mygga blir tilltufsad av två elefanter i tur och ordning, hur kan den hämnas då? Genom att tussa elefanterna mot varandra, förstås. Vapenfabriken som tillverkat kulan i Bazils huvud ligger tvärs över gatan från vapenfabriken som byggde minan som tog Bazils fars liv. Med list och dumdristighet och mycket hjälp av vännerna på soptippen lyckas Bazil trissa dem två mot varandra. Det märks att allt blir roligare när man har ett mål, och när man kan få hämnd på dem som sabbat livet för en hittills!

Det är en till största delen oblodig och kul film. Inte ens när en ammunitionsfabrik går i vädret blir någon skadad! Det är litet väl mycket tokroliga idéer och småfånig humor för min smak, och handlingen är vimsig. Å andra sidan föredrar jag en rörig och spretig film framför en strömlinjeformad en utan egna idéer.