Ryttmästaren (Kjell Bergqvist) vill skicka sin dotter Bertha (Josefin Ljungman) till staden för att hon skall bli lärarinna, och för att hon skall komma bort från sin mor och de andra kvinnorna i hemmet. Men hon skulle ju kunna bli konstnär? Är det vad hon vill? Är det vad hennes mamma vill?
Foto: Petra Hellberg
Å ena sidan sympatiserar jag med Ryttmästaren som vill ge sin dotter en ordentlig utbildning. Å andra sidan beter han sig buffligt när han kör över sin frus vilja och bestämmer över sin dotter utan att diskutera med resten av familjen. Å tredje sidan är hustrun Laura (Eva Röse) ansvarslös och svår att diskutera med. Å fjärde sidan är Ryttmästaren själv omogen och envis. Vilket jobbigt par de är, och visst finns det många par liknande dem än idag.
I varje scen är Bertha med och ser och hör allt, även om hon är osedd av alla andra på scenen. Ja, inga familjegräl undgår barnen. Men jag kan inte se att Berthas närvaro, hennes målande och plockande med saker, och tidvisa blickar ut mot publiken, tillför något till handlingen. Det är mest irriterande, faktiskt.
Om man sväljer Ryttmästarens fientliga utfall mot kvinnosläktet i allmänhet, och ser historien som en enskild berättelse, inte en allegori över hur det är och alltid kommer att vara, kan man engagera sig och sörja över att Ryttmästaren drivs in i paranoia och galenskap av några oaktsamma ord och konspirationer från en fientlig hustru. Men behöver Laura spelas som en tjurig tonåring, och Bertha som en trulig tioåring för det? Röse och Ljungman är alldeles för lättviktiga för att göra de rollerna med trovärdighet och tyngd.
Handlingen hackas upp av många pauser, rusningar över scenen, plockande och klappande på varandra. De här manéren skapar inte stillhet och eftertänksamhet, utan ser mest ryckigt ut. När tvångströjan kommer in på scenen blir jag nästan glad; äntligen något som tyglar spretigheten!
Kjell Bergqvist är en bra skådespelare, och den långa uppgörelsen med Laura i slutet av första akten är nära att bli riktigt gripande. Men efter den haltande regin som lett upp till den scenen går det inte att hitta rätt ton. Det vackraste i hela pjäsen kommer i slutscenen, när Ryttmästarens gamla amma (Lena-Pia Bernhardsson), allvarlig och vemodig, tröstar och lugnar Ryttmästaren, och så lirkar på honom tvångströjan.
Foto: Petra Hellberg
Jag förstår inte vad man vill säga med den här uppsättningen. Ofta önskar jag att jag hade en snabbspolningsknapp. Med rätt anslag kan Fadern antingen bli ett dokument över en tid med andra maktförhållanden, eller spegla något som märks av ännu idag. Men nu blir den varken det ena eller det andra, och den blir inget intressantare alternativ heller.
Länk till Stadsteaterns sida om Fadern
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar