Mr. Nobody

Jag grubblar oftast inte så mycket på om jag säger och gör rätt saker, för det brukar ordna sig i slutändan. Utom när det gäller kärlek. Då kan jag tveka i veckor, rädd för att säga fel sak, eller grubbla i veckor efteråt på om jag det var något jag gjorde fel. Det är det visst många andra som också gör. Det kan kännas väldigt tungt.

Nemo Nobody var bara åtta år när han tvingades att välja mellan att bo hos sin mor eller hos sin far. Hur skall han kunna veta vilket alternativ som är bäst? Det är ett tungt beslut föräldrarna lägger på hans smala axlar. Båda leder till helt olika liv, men även efter det stora valet kommer ögonblick efter ögonblick då ett ord eller en handling startar en helt annan väg genom livet. Speciellt i tonåren, när sprittande hormoner kan leda en till impulsiva handlingar. Jag vill egentligen inte klaga, men det är litet väl mycket tonårskärlek i den här filmen. Men det har ju sin betydelse enligt ovan.

Det finns tre jämnåriga flickor som Nemo skulle kunna välja att sitt liv älska och leva med; Anna, Elise och Jeanne. Säg att han inte väljer, säg att han lever sitt liv med var och en av dem, gifter sig och får familj. Men minnen från den ena familjen smyger in i livet med den andra. I många av minnena dör Nemo. Är det ens ett enda av liven som är "riktigt"?

I februari 2092 ligger en åldrad Nemo i en sjukhussäng, betittad av miljoner, döende men pigg. Han berättar för sin psykolog och för en reporter med antik rullbandspelare om sina liv. Är det sant, det han säger? Har han levat sitt liv om och om igen utan att behöva välja bara ett? Blir det lättare att fatta sitt beslut när man vet exakt vad varje val kommer att leda till?

Tidvis när jag såg filmen blev jag orolig. Rätt eller fel ord kan verkligen avgöra hur livet vänder. Tänk om man bara har en chans till lyckan, och missade den? Tidvis blev jag istället ledsen. Inget av valen verkar leda till lycka, alla liv har en smak av sorg. Men till slut väljer jag att tro på The Big Crunch, ögonblicket när universum drar ihop sig, tiden går baklänges och allt kan börja från början igen med nya, bättre val.

Hermia såg den här komplexa filmen redan i april! Jag är inte helt förtrollad av den. Den är litet för rörig i början, och som sagt tröttnar jag på allt tonåringssex. Men det märks så tydligt att regissören, Jaco Van Dormael, haft en stark idé som han ville visa upp för oss andra, och det tycker jag om. Jag vill gärna få titta in i andra människors drömmar, och jag vill gärna att regissörer tar sats och gör så här fantasifulla filmer.