måndag 23 augusti 2010

Sophie Calle på Louisiana

Under flera år har jag läst om Sophie Calles projekt i skärningspunkten mellan konst och psykologi, och jag har längtat efter att se verken. Bara att läsa om dem och tänka på dem har väckt min fantasi, och jag var litet orolig att det inte skulle vara någon större skillnad att se dem utställda. Men det var det! När jag stod bland artefakterna och läste hennes noggranna beskrivningar sjönk jag verkligen in i verken, Calles utgångspunkt och vad resultatet blev.

Det första som mötte mig var en rad med foton av tomma platser. Det var ställen i (Öst)Berlin där det funnits monument med kommunistiska motiv, som plockats bort efter återföreningen med Västtyskland. Under varje foto står svaren från olika människor som intervjuats om vad som hade stått på platsen, och vad de hade haft för känslor om det. Om en skulptur där ett barn räcker en blomma åt förbimarscherande sovjetiska soldater, hade varenda tillfrågad något annorlunda att säga. Alla verkade komma ihåg olika detaljer, och en del minnesbilder motsade varandra. Samma diskrepans mellan minnena återkom för alla monument; några mindes Leninstatyn som en välvillig farbror, de flesta som någon som inte hörde hemma där utan närmast spred skräck i kvarteret med sin stränga blick.

När jag vänder mig om, är en annan vägg dedikerad till Pierre D., vars borttappade adressbok Sophie Calle hittat på gatan. Hon har ringt upp personerna som listats i boken och bett att få träffa dem, för att fråga dem om vad Pierre D. är för person. En del vägrade direkt, bland annat Pierre D:s bror. Många av dem hade inte sett Pierre D. på flera år, men har ändå klara minnen av honom som litet udda, med överraskande humor och ibland litet frånstötande.

Han tycks vara en person med karaktärsdrag man minns, drag som han uppskattar och odlar själv men som verkar stöta bort honom från nära relationer till andra. Några kvinnor som har varit förment romantiska middagar hos honom minns hur han verkade fyllas av besvikelse över att ha förlorat i kärlek redan innan kvällen var slut. Fram växer bilden av en människa med uppskattande vänner men ingen riktig närhet. När Sophie Calle till slut har talat med alla i adressboken som har svarat har hon tänkt att träffa Pierre D. själv. Men efter att ha lärt känna honom via omvägar blir hon osäker, och väljer att inte söka upp honom. Jag tycker att det är finkänsligt av henne, och att hon gör rätt i det.

Några andra verk berör mig inte lika mycket. Ett experiment där människor fick komma och sova i Sophie Calles säng under fotografering och bandupptagning, följt av intervjuer, blir mer som en gimmick utan större innebörd. I en annan foto- och filmsekvens ber hon en spådam dirigera henne till att hitta sitt öde. Det blir en resa till en strandort och en promenad med en bestämd liten tant, men det blir bara underhållning för stunden, inte några bestående tankar.

Så kommer man till utställningens tour de force: Take Care of Yourself, vilket är avslutningsorden i brevet från en älskare när han slår upp med Sophie Calle. Många är vi som fått hjärtat krossat på något mer eller mindre fegt sätt, och som ältat och ältat vartenda ord. "Vad menade han egentligen? Vad menade han med det ordet? Varför sade han så?"

I den ultimata uppgörelsen med både uppbrottet och de egna känslorna låter Sophie Calle 107 kvinnor tolka brevet utifrån sin egen yrkesroll. Oj oj oj! Det blir många analyser av grammatiken, av ordvalet, av formuleringarna. En jurist analyserar det ur synvinkeln att ett kontrakt har brutits. Calle lämnar in brevet som en brottsanmälan, och polisen svarar att de inte kan gå vidare, för inget brott har begåtts. En dansare, en clown, och en dövtolk hör till dem som tolkar brevet med fysiska uttryck. En prickskytt skjuter tre skott rakt genom en kopia av brevet! En familjeterapeut försöker reda ut situationen mellan Sophie Calle och det stumma brevet.

Nästan alla tolkningar avfärdar brevets avsändare som en självupptagen skitstövel. Alla hittar olika grunder till att han betett sig oärligt och är ett kräk. Efter att ha läst så många noggranna analyser börjar jag tycka mer illa om honom än vid första genomläsningen. Och även om jag skrattar åt många av analyserna, blir det mot slutet för mycket. Eller nej, för när det blir för mycket så börjar jag skratta åt det typiska och absurda i att vrida och vända på vartenda ord, när det ändå inte finns något att göra åt faktum. Och även om jag tröttnar på ältandet blir jag inte så trött att jag får sympati för mannen.

Det faktum att det finns över hundra tolkningar samlade i det stora rummet gör det till ett rikt och varierat verk. Analyserna är vackert presenterade, i bokform, som tavlor eller bakom glas. (Även andra av hennes verk är fint presenterade: Berlin-monumenten som en inbunden bok, Pierre D. som en tidskrift med svartvita foton och text.) Och det finns upptryckta kopior av brevet, så att alla som vill kan ta med sig det hem och analysera det på bästa sätt själva! Konsten fortsätter utanför Louisianas väggar. Jag är mycket berörd och imponerad av Sophie Calles blick för intressanta situationer, hennes utforskningar och hur hon sammanställer och presenterar vad hon hittat. Hon är en upptäcktsresande i livet och människorna runt oss.

Länk till Louisianas sida om Sophie Calle

6 kommentarer:

Hermia sa...

Intressant om en spännande konstnär! Det finns mycket att fundera kring om hennes sätt att göra andras liv till konstprojekt, tänker på Pierre D. Samtidigt som vi självmant luckrar upp integritetns gränser, utan att kanske veta hur mycket, i olika kommunikativa former.

Jenny B sa...

Ja, du har rätt i att hon till stor del använder andras liv (och sitt eget) till sin konst. Flera andra verk som inte ställdes ut här har haft likadana teman. Jag är själv mycket mer intresserad av rent uppdiktade böcker och filmer jämfört med dem baserade på verkliga händelser och människor. Men Sophie Calles verk verkade så intelligent, inkännande och spännande från första gången jag läste om henne, och jag är glad att jag fått se med egna ögon att det faktiskt var sant att det var så!

Hermia sa...

Efter jag kommenterat här upptäckte jag att det ju fanns en intervju att se med henne på tv. Samma kväll. Jätteintressant höra henne själv resonera kring verken. Om människorna hon följt efter bla.

Jenny B sa...

Oj, det missade jag! Det kanske finns på SVT Play? Tack för tipset!

Holly Hock sa...

Sophie Calle är verkligen en intressant konstnär. Tv-intervjun ska jag också försöka leta upp. Vad jag har förstått kommer det finna sen utställning med henne på Hasselblad Center i höst i samband med att hon får deras pris. Vet du om det stämmer? /Therese

Jenny B sa...

Ja, just det, hon har ju fått Hasselblads pris! Då kommer de ju säkert att visa viktiga verk hon har gjort. Det hon gör kan låta enkelt, men det hon kommer fram till är mer än bara rapporter och avfotograferingar, det är berättelser om människor och livet.