Järnbörd med Teater Alma

Skall konst vara uppbygglig? Den frågan brottades en tonårig Jenny B med, och lutade åt hållet att den inte behöver det, för det vore en skadlig restriktion på fiktionen. Men jag fick tillfälle att fundera på det när pjäsen Järnbörd kom på tapeten år 1989. Skriven för  avgångsklassen på Göteborgs Teaterhögskola vägrade eleverna att spela den men istället sattes den upp på Göteborgs Stadsteater. Jag minns krigsrubrikerna i GöteborgsTidningen när de refererade innehållet, och undrade om världen bara var på väg mot mer kaos och våld och mindre människokärlek.

Nästan trettio år senare tas pjäsen upp igen av Teater Alma, och det är jag tacksam för. Låt den inte bara flyta i det allmänna medvetandet som en symbol för det hemska, låt oss se den och avgöra själva! Nu är jag en mer van teaterbesökare, kan distansera mig från det jag ser, och vill se med egna ögon vad som skrämde på 1980-talet. Jag är ändå litet orolig när jag går in och sätter mig - skall scenen fyllas med så mycket äckel att jag mår dåligt länge efteråt? Svaret är nej, och jag skall berätta varför Järnbörd är en bra pjäs och Teater Almas uppsättning sevärd.

Åtta personer befinner sig i rummet. En del rör sig rastlöst, andra sitter still, men de flesta retar sig på någon eller några andra och irritationen hänger i luften. En av männen, spelad av Simon Edman, frågar påträngande de andra om varför de är här. "Jag har inte gjort något!" eller "Ingen vill höra det här" är de förutsägbara svaren, men personerna verkar veta just vad som är deras kärnpunkt och berättar om det i monologer, ord som suger åt sig all uppmärksamhet just där och då fastän de bär på så mycket grymhet.

Kanske är det mjukstart vi får med kvinnan som stjäl och stjäl, inte bara impulsmässigt utan mer och mer med målet att såra. Med dockröst berättar kvinnan (Katarina Rietz) hur hennes fräckhet och sadism tilltar i vad hon väljer att plocka på sig och sällan ens behålla. Näste man (Felix Hägg) jagar upp sig av förflugna ord, medan andra försöker lugna honom. När han börjar berätta är det inte svårt att gissa att det kommer att sluta med att han misshandlar sin sambo. Obönhörligen berättar han hur paranoian växer och driver hans handlingar, och om det kusliga lugn som infinner sig vid den hemska urladdningen.

En annan av männen på scenen (Viggo Løyche) fyller sin berättelse med förklaringar och försök till normalisering länge innan han kommer in på vad han har gjort mot sin dotter. Vi har sett honom gnabbas med de andra och kanske gillat när han petat hål på deras självrättfärdighet, men nu infinner sig en kyla i att tänka på att man någonsin trodde att han var på samma sida som en själv. Vi i publiken sitter ju på stolar i en fyrkant runt ringen av stolar i mitten, och ibland vänder sig skådespelarna för ett ögonblick även mot oss, som om vi är delaktiga i det hela.

Våld mot barn gör extra ont att höra om. Än en gång går det att gissa hur det kommer att sluta för den darrande kvinnan som för ordet (Felicia Hamlin), men detaljerna i historien är oförutsägbara och innerligt svåra att ta till sig. Även om det är tydligt att hon är förblindad av psykisk sjukdom, är hennes brott så fruktansvärt. För att inte tala om den lättsammare kommentaren efteråt. Även kvinnan som ser elden som en vän (Henny Åman) är så förvirrad i sin omsorg om barnen hon älskar, i hennes ovanliga känsla för hem och vänskap, men resultatet av hennes kärlek föröder människorna hon tror hon skyddar.

En av de mest motbjudande i ringen är kvinnan (Amanda Nygren) som på utsidan verkar mest normal. Men det som driver henne att tortera ännu ett oskyldigt barn är hur hon letar efter saker att reta sig på hos pojken hon har hand om, hans uppsyn, vad han har gjort, vad hon tror att han har gjort; hos henne går känslan på högvarv men det finns alltför många andra som har hälften av hennes hat och grymt plågar de oförstående barn som inte vet någon annanstans att vända sig.

Det är en av dem (Isak Eriksson) som faktiskt inte har gjort något. Men i syndabekännelsen ber man om förlåtelse för tankar, ord, gärningar och underlåtelser, och han har gång på gång underlåtit att hjälpa dem han har ansvar för - ovanligt många, som överläkare på sjukhuset. Det är inte så att han njuter av att se andra lida, men kyligt berättar han om känslan har får när hans offer inser att han inte kommer att hjälpa.

Jag har berättat handlingen i Järnbörd därför att jag tror att många inte kommer att se den, så jag vill ge en möjlighet att försöka förstå och bedöma pjäsen ändå. Som jag ser det gjorde eleverna ett stort misstag när de vägrade att sätta upp Järnbörd. Stycket ger möjlighet för åtta personer att ge verkliga kraftprov på scenen; att visa upp svåra känslor och obegripliga bevekelsegrunder, inkorporerat i skådespelaren till den grad att det blir trovärdigt. Detta gör Teater Almas skådespelare ypperligt väl; de behärkar sina svåra roller fullt ut och det hetsiga spelet mot varandra sitter perfekt.

Därtill är det så att Magnus Dahlströms pjäs är ytterst välskriven; han visar upp den inre logik som de inblandade följer, men som ändå för oss åskådare är komplett omänsklig. Innehållet är grymt men inte spekulativt, och inte ens kathartiskt i bekännelserna. För minst lika obegripligt är hur de åtta inspärrade börjar förstå varandras handlingar och sympatisera med sina med-gärningsmän. Kanske är det därför de aldrig kommer ut därifrån, kanske är det därför allt börjar från början igen.

Länk till Teater Almas sida om Järnbörd

Snap av Belinda Bauer

Det ryktas att det var tack vare att Val McDermid satt med i juryn, som det för första gången hamnade en deckare på långa listan till Man Booker Prize. Den deckaren var Snap av uppskattade genreförfattaren Belinda Bauer, och sålunda blev det alltså dags för mig att läsa en detektivroman för första gången på åratal. Jag blir genast påmind om varför det är något jag inte dras till; de människoliv som spills, hotas och skadas i de första kapitlen gnager i mig, och mer än i andra böcker därför att jag vet att här är de förutsättningarna för hela boken; mordet och brotten som skall lösas för att ge någon form av avslut.

Bauer skriver inlevelsefullt om det första grymma brottet; ur synvinkeln från tre oroliga barn i en bil övergiven på motorvägen förstår vi att deras höggravida mor försvunnit för alltid. Efter den deprimerade inledningen skräms vi av okända ljud i huset tillsammans med ännu en höggravid kvinna. Det är tungt att tänka på hur mycket illa människor kan göra varandra.

Tills vidare är dock det värsta över, och berättelsen rullar på med nya gåtor som hakar i varandra och delvis förklarar varandra. Men medan de överlevande barnen beskrivs omsorgsfullt och trovärdigt, framstår de vuxna som obetänksamma och irriterande dumma i olika grad. Flera ologiska beslut fattas på olika håll, och slarv, gissningar och långsökta kopplingar inverkar i olika grad på händelserna. Men när mysteriet både klarnar och kompliceras stiger spänningen, och jag läser ivrigt vidare för att komma till gåtans lösning. Jag har inte fått smak för fler deckare och kan inte värdera Snap mot andra då jag är för okunnig om genren, men det var en underhållande bok.

First Man

För mig och många andra är den första månlandningen, den som skedde för snart femtio år sedan, ett faktum och historia. Jag fördjupade mig i den begränsade och litet tillrättalagda informationen om månfärden under 1970-talet och lärde mig namnen på de två första männen på månen, Neil Armstrong and Buzz Aldrin. Nya expeditioner med annat fokus skedde under åren, men säkert var det fler än jag som i hemlighet var besvikna över att rymdfärder i verkligheten var så mycket svårare än i science fiction.

Filmen First Man ger en bild från insidan av 1960-talets rymdprogram, med fokus på mannen som skulle bli den förste mannen på månen, Neil Armstrong. De utvalda astronauterna arbetade nära varandra under den intensiva träningen på NASA, och bodde även grannar tillsammans med sina familjer i ett bostadsområde avskilt just för dem. Varje timme på dygnet tillbringades med samma personer; tekniker och med-astronauter, och fruar och barn, och på olika sätt låg ditt liv i deras händer och deras i dina. Filmen visar den stämningen väl; en öl och lätta skämt med grabbarna efter arbetstid, närheten mellan familjerna, och i Neil Armstrongs fall minnet av dottern som dog i cancer innan han gick in i rymdprogrammet.

Det mjukare familjelivet är en kontrast till det strukturerade byggandet och styrandet av raketerna, men som vi får se finns kaos och osäkerhet även i det reglerade rymdprogrammet. Vi ser med astronauternas ögon hur de går in i de noggrant designade kapslarna och bara måste lita på att skruvarna håller emot de starka krafter som skakar raketerna under uppskjutning. Det är en stark känsla att få följa med astronauterna under de vardagliga men ändå högtidliga ögonblicken då de knäpps in i sina dräkter, vandrar genom slitna korridorer till sina farkoster och möts av tekniker som jobbat in i det sista.

En annan kontrast är den mellan liv och död. De spelar alla med livet som insats, vilket inte är ovanligt i farliga yrken, men de här människorna får inte vara vilda risktagare utan behöver hålla huvudet kallt när allt håller på att skaka sönder omkring dem. Men när tre av astronauterna, nära vänner och kollegor, brinner upp utan att ens ha lämnat jordytan, är det lätt att ifrågasätta meningen med det hela, hur hängiven man än har varit till projektet.

Den starkaste och vackraste kontrasten är mellan oljud och tystnad. Vi har sett den redan i inledningsscenen, med Neil Armstrong som pilot i ett flygplan på höga höjder. Hela planet skramlar, även en van pilot bör ha svårt att läsa av den vibrerande instrumentbrädan, faran är hög. Men ovanför molnen minskar luftens motstånd och påverkan och planet glider fram i mjuk tystnad. Trots varningarna om att han studsar mot atmosfären är det lätt att njuta tillsammans med Armstrong av den överjordiska stillheten. Samma känsla bjuds vi på under rymdfärderna, och i allra högsta grad när de två utvalda männen till slut landar på vår grannplanet. Kameran panorerar länge under tystnad över det underliga månlandskapet. Det görs ingen stor sak av vissa detaljer på vägen dit men det går att försjunka i vad de betyder ändå: "You are now leaving Earth orbit", tvekan inför att göra det första fotavtrycket i mångruset, jorden som hänger i skyn så som månen brukar göra för oss, minnen av känslorika stunder med familjen då Armstrong är så långt borta från dem som en människa någonsin har varit.

Filmen First Man är en fantastisk upplevelse av extremt ovanliga händelser inifrån en man som var där. Den visar en balans mellan det jordnära och det överjordiska med god känsla för vad som är viktigt.

Foto: Edwin E. Aldrin, Jr

Vinterdrömmar av många slag i Konserthuset

I de sista dagarna av november, innan snön ens lagt sig, bjöd Kungliga Filharmonikerna på en drömsk konsert med vintertema. Från Alexander Borodins ofullbordade opera Furst Igor (1887) minns man särskilt de Polovetsiska danserna, med den suggestiva Flickornas dans bland de allra första. Dirigent Stanislav Kochanovsky ledde Filharmonikerna vackert genom dessa danser; exotiska toner silade genom ett ryskt filter, dubbelt avlägsnade idag och därför extra drömska.

Stanislav Kochanovsky. Foto: Jan-Olav Wedin

Så tog den skickliga cellisten Amalie Stalheim plats på scenen för solostämman i Tobias Broströms Cellokonsert (2011). Allt började i ytterkanterna; mjuka men rika klanger från pianot på vänster sida och kontrabasstämman på höger sida av scenen. Så rörde sig musiken inåt över stråkar och blåsinstrument, för att till sist liksom trycka fram cellon (dock helt utan press) över allt annat. Det här är nutida musik när den är som bäst; harmonisk men ändå utmanande, gestaltande en modern erfarenhet av att vara omsluten av tankar, åsikter, kunskap och okunskap och århundradens civilisationsbygge, och föra fram sin egen stämma som både skiljer ut sig och flätas in i allt annat. Om jag kunde skriva musik är det precis så här jag skulle vilja komponera, och jag är mycket glad över att äntligen ha fått hört något som motsvarar tonerna i mina fantasier. Tillsammans med Amalie Stalheim tog Tobias Broström emot långa och välförtjänta applåder.

Amalie Stalheim. Foto: Jan-Olav Wedin

 Sist på programmet stod verket som dragit mig till Konserthuset (och på köpet gett mig två andra underbara upplevelser),  Pjotr Tjajkovskijs Symfoni nr 1 "Vinterdrömmar" (1866). I sin första symfoni är det som att Tjajkovskij plockar fram och leker med alla verktyg i kompositörslådan, vilket kanske kan göra att den kan låta lekfull i överkant för kritiska lyssnare. Jag har lyssnat så mycket på verket att förväntan på vad som är på väg att komma förhöjer upplevelsen av alla upptakter till de många känsloeruptionerna. På plats i Konserthuset hinner jag fördjupa mig i detaljerna när Stanislav Kochanovsky leder de alltid pålitliga Filharmonikerna genom musiken; de många variationerna på ett tema och de romantiska stegringarna i nyans och takt. Från den spännande slädfärden genom ett varierat landskap i första satsen över danserna och in i den mäktiga sista satsen hinner jag få en känsla av vinter, jul och vänskap. Jag är mycket tacksam för den ljuvliga vinterkonsert som spelades så innerligt av alla musiker på scenen.

The Ghost Brigades av John Scalzi

Spökbrigaderna, The Ghost Brigades, omgärdas av mystik och det är inte meningen att de skall blanda sig med de vanliga soldaterna i CDF. Så vanliga är dock inte ens standardsoldaterna; pensionärer från Jorden uppgraderade till extra styrka, snabbhet och rörlighet och dessutom försedda med grönt skinn. Det är det nya normala i framtiden där mänskligheten börjat kolonisera andra planeter och stött på hårt motstånd från de flesta andra civilisationerna som redan befolkar rymden.

Ghost Brigade-soldater skapas av rudimentära medvetanden som ympas in i färdigvuxna soldatkroppar. De veckor det tar att gro den fullvuxna kroppen är en evighet jämfört med hur hjärnan och dess extra effektivt integrerade BrainPal kan bemästra att tänka, svara och hämta ny information direkt efter uppväckandet till liv. I en mycket intressant passage i början av boken får vi vara med om hur bokens huvudperson, Jared Dirac, väcks till liv och börjar förstå omvärlden. Infodumparna är många och utförliga, såväl för Dirac som för oss läsare. Det är nödvändigt för handlingen att ge de komplexa tekniska förutsättningarna, men det gör historien haltande om än inte svårläst.

De nyfödda soldatämnena sätts i stridsträning så gott som direkt. De vet inte av något annat liv än att strida, för en mänsklighet där många ser dem som missfoster. Dirac känner djup samhörighet med Frankensteins monster, som han fick i hemläxa att läsa om efter sin första träningsdag. Är det oetiskt att fostra fram varelser som inte har något annat syfte än att strida? Frågan svävar i bokens utkant, fastän soldaterna själva inte ifrågasätter den världsbild de har fått sig given. Men vi hinner också se att Dirac och hans kollegor har moraliska betänkligheter inför några av sina uppdrag. De är inte kallsinniga mordmaskiner.

Nu står Jorden inför det hotfulla faktum att två av våra största fiender, Enesha och Rrey, har slutit sig samman med en tredje, ytterst kraftfull ras, Obin, mot mänskligheten. Att lösa upp den sammanslutningen och avvärja hotet är högsta prioritet, och Jared Dirac sätts under befäl av Jane Sagan, som vi mötte redan i Old Man's War, för att lösa gåtan om vad som håller samman de tre annars konkurrerande raserna och vad de har utvecklat för nya vapen mot människorna. Det är verkligen ett hårt universum vi möter när vi lyfter utanför Jordens atmosfär. Jag uppskattar hur John Scalzi kan ge de olika raserna den känsla av alien-ness och obegriplighet som gör dem ännu mer skrämmande. De många infodumperna gör att boken inte är något litterärt mästerverk, men däremot en snabbläst byggsten i en bokserie jag gärna vill läsa vidare i.

Fler böcker av John Scalzi:
Old Man's War
The Last Colony
Zoe's Tale

Redshirts

The Collapsing Empire

The Consuming Fire

The Kaiju Preservation Society

Fantastiska Vidunder: Grindelwalds brott

Den andra filmen om Newt Scamander är en mellanfilm i så måtto att den bygger vidare på vad som hände i första filmen, och lägger upp spelplanen för något större i kommande filmer. Många har visat missnöje över handling, regi, skådespelare och annat i filmen Fantastiska Vidunder: Grindelwalds brott, men själv tycker jag bättre om den än den första, Fantastiska vidunder och var man hittar dem.

Det fanns otäcka inslag i Harry Potter-filmerna också, men här är de än mer allvarliga och skrämmande. Vi ser barn som plågas och skadas, och vuxna som manipulerar andra för att få makt till att skada och härska på ännu större plan. Spinoff-serien om Newt Scamander utspelar sig på 1920-talet, en period då publikdomptörer eldade upp massorna med tal om hur mycket bättre livet skulle bli under nytt styre, och pekade ut syndabockar som måste förgöras. Det händer även här; den läskige men övertygande Gellert Grindelwald vet vad han skall säga för att övertyga enskilda personer, och även vad som skall ropas ut i stora folksamlingar för att skapa nya anhängare. Den ständigt varierande ideologin med djärvt inblandade lögner känns riktigt hotande när den sprids bland tusentals församlade en mörk natt på Père Lachaise-kyrkogården i Paris. Vem skall lockas med, vem skall lyckas stå emot?

De fantastiska vidunder som bor i Newt Scamanders övernaturligt rymliga fickor, resväska och källarvåningar är tack och lov inte lika irriterande som i första filmen, utan så fascinerande, vackra och faktiskt ofta hjälpsamma som man kan drömma om, vare sig de är pyttesmå eller jättestora. Flickor tycker om pojkar som tycker om djur, och den blyge Newt tycker om några tillbaka, men om han någonsin kunde bestämma sig för vilken skulle han kanske inte våga säga det till henne. Låt oss se i nästa film om kärleken en dag hittar honom, och också hur kärleken garanterat kommer att göra striden mellan de båda kraftfulla magikerna Grindelwald och Dumbledore till något som sårar både kropp och själ.

Det sjunde inseglet på Uppsala Stadsteater

Handling, rollfigurer och repliker är hämtade från Ingmar Bergmans betydelsefulla film från 1957. Moderniseringen är välgjord och nödvändig för en tid som inte längre fruktar Bibelns ord. Den apokalyps som beskrivs i inledningsscenen gestaltas som liksäckar som på löpande band lassas ned i ett hål som står öppet genom hela pjäsen; ett sterilt, mekaniskt avpoletterande av anonyma, menlösa människoliv.

Vår Antonius Block (Magnus Krepper) vaknar på marken i kamouflagegröna kläder hemkommen från ett modernt krig, och börjar spela om sitt liv med den stumma döden, kyligt men intensivt spelad av Charlotta Öfverholm, oberörbar i slät vit kostym. Schackpartiet utspelas i form av stiliserat handgemäng, och Block rör sig ruta för ruta närmare det runda hålet. Men innan han faller hinner mycket hända.

Vi ser moderna miljöer, lyktstolpar och busskurer, inte slitna och skräpiga utan tomma och ödsliga, opåverkade av mänskligt liv. Där finns inget förtroende längre utan allt är ett sökande efter saker att ta, eller efter syndabockar och någon att avreagera sig på. Otrohetsaffären mellan Skat och Lisa är ett tvångsmässigt kopulerande - men i bakgrunden ser vi ändå äkta kärlek i silhuetterna av skådespelarparet Mia och Jof.

Att iscensätta Det sjunde inseglet med modern dans är ett bra grepp, även om det ibland blir litet för mycket, särskilt när någon dansar och talar utförligt samtidigt. Mer gripande är det när flickan som nästan blir våldtagen viker sig litet i nacken och knäna - inte fysiskt skadad men tillknäckt ändå - och scenen sedan fylls av människor som går lika tillknäckta; alla med sina skador från olika håll.

Scenografin är mäktig och bjuder på många minnesvärda scener. Där är rullbanden som obönhörligen för kämpande människor mot det anonyma slukhålet, och skogen av lyktstolpar som kan svänga farligt när de inte bara dränker scenen i sitt kalla ljus. Det är effektivt när klungan av dansande statister i flock jagar ett nytt byte, ännu mer när de sniffar upp en ny svag person och snabbt byter riktning. Det är litet störande när de är klädda i modifierade Handmaid's Tale-dräkter; poängen med tjänstekvinnorna i Margaret Atwoods berättelser är ju att de inte är en homogen grupp av rättrådiga självplågare. Men när dansarna lever ut sin kallelse från Döden är det skrämmande vackert att se de röda kjolarna och det vita håret flyga över scenen och över hålet som bara de kan undkomma.

Länk till Uppsala Stadsteaters sida om Det sjunde inseglet