Snap av Belinda Bauer

Det ryktas att det var tack vare att Val McDermid satt med i juryn, som det för första gången hamnade en deckare på långa listan till Man Booker Prize. Den deckaren var Snap av uppskattade genreförfattaren Belinda Bauer, och sålunda blev det alltså dags för mig att läsa en detektivroman för första gången på åratal. Jag blir genast påmind om varför det är något jag inte dras till; de människoliv som spills, hotas och skadas i de första kapitlen gnager i mig, och mer än i andra böcker därför att jag vet att här är de förutsättningarna för hela boken; mordet och brotten som skall lösas för att ge någon form av avslut.

Bauer skriver inlevelsefullt om det första grymma brottet; ur synvinkeln från tre oroliga barn i en bil övergiven på motorvägen förstår vi att deras höggravida mor försvunnit för alltid. Efter den deprimerade inledningen skräms vi av okända ljud i huset tillsammans med ännu en höggravid kvinna. Det är tungt att tänka på hur mycket illa människor kan göra varandra.

Tills vidare är dock det värsta över, och berättelsen rullar på med nya gåtor som hakar i varandra och delvis förklarar varandra. Men medan de överlevande barnen beskrivs omsorgsfullt och trovärdigt, framstår de vuxna som obetänksamma och irriterande dumma i olika grad. Flera ologiska beslut fattas på olika håll, och slarv, gissningar och långsökta kopplingar inverkar i olika grad på händelserna. Men när mysteriet både klarnar och kompliceras stiger spänningen, och jag läser ivrigt vidare för att komma till gåtans lösning. Jag har inte fått smak för fler deckare och kan inte värdera Snap mot andra då jag är för okunnig om genren, men det var en underhållande bok.