Månen som skeppet kretsar kring, och som kallas Shroud, har dubbla gravitationen mot jorden och ligger i ständig skugga från planetsystemets sol. Drönare som sänds ned för att inhämta information kommer inte så ofta tillbaka. Av dem som gör det är det svårt att utläsa något, då den höga elektromagnetiska interferensen stör ut de flesta försöken till datainsamling. Till slut får man ändå några suddiga bilder från ytan, och det man ser är som människans värsta mardröm. Där finns någon form av liv; flera meter stora varelser med många ben och ett yttre skelett som rör sig på sätt som är oanade och ologiska för mänskliga sinnen.
Adrian Tchaikovsky är bra på att beskriva den tvingande stämningen på skeppet, som blir än mer tryckt av vad som hotar på ytan. Det är meningen att företaget som June arbetar för skall bygga en gruvstation för att utvinna resurser från månen för vidare expansion. Hon ingår i en mindre grupp som skall utforska förhållandena på marken innan arbetet börjar. Som om inte arbetet var tungt nog redan så kastas June och kollegan Mai Ste Etienne efter en olyckshändelse oförberedda ned på månen, tack och lov i en pod som Ste Etienne byggt just för att röra sig på Shroud med dess underliga flora och fauna. Men markförhållanden är ännu värre än de hade förutsett, och livsformerna de såg verkar ha experimenterat på de kraschade drönarna tills de har lärt sig att skruva mänskliga farkoster i bitar.
I böckerna Children of Time och Children of Ruin har Adrian Tchaikovsky förtjänstfullt skildrat komplett människo-olika hjärnor och de civilisationer som de har byggt. Här genomför han det ännu ett snäpp djupare och skickligare och med en ännu mer alien och icke-mänsklig intelligens. Kapitlens berättare är omväxlande June och varelserna de möter på Shrouds yta, och trots deras respektive försök att förstå varandra får vi läsare se hur de gång på gång missuppfattar och underskattar varandra. När människorna sänder ut Fibonacci-sekvensen blir de besvikna över att inte höra varelsen räkna vidare, medan den i sin tur bara hör ett ointelligent tutande, en signal som inte innehåller den komplexa informationsförmedling som den själv använder sig av.
Under de svåraste förhållanden man kan fantisera fram gör Mai och June allt de kan för att styra sin alltmer slitna och trasiga podd över den livsfarliga månytan mot en plats där de kanske kan kontakta skeppet, om det ens finns kvar. Alltsomoftast stöter de på nya hot, livsfarliga på olika sätt, och ändå fascinerande, så att händelseförloppet inte blir enformigt. Avgrunden i förståelsen mellan människa och Shroud-invånare består in i det allra sista i bokens handling, men mindre detaljer som planterats ut tidigare i berättelsen klickar på plats på ett mycket tillfredsställande sätt. Det här är Adrian Tchaikovsky i sitt esse, en idédriven och tekniktung berättelse under extremt tunga men inte hopplösa omständigheter.
Cage of Souls
The Tiger and the Wolf
Children of Time
Children of Ruin
