Emma Bovary i Gustave Flauberts roman Madame Bovary har länge personifierat en längtan efter att skapa spänning i sitt liv, en spänning som liknar den man har läst om i böcker och en längtan som driver en själv och ens närmaste i fördärvet. Man kan se på Emma Bovarys drömmar som själviska, världsfrånvända, poetiska, fullt förståeliga; endera av alternativen eller alla på samma gång, och det är givande att se olika tolkningar av dem.
Regissören Oliver Frljić uppsättning på Dramaten tappar tyvärr bort att gestalta Emmas drivkraft och känsloliv, när den sätter upp bokens handling som snabba klipp mellan olika scener där dramat skruvats upp till max och Emma gång på gång rasar av ilska eller förväntad lycka.
Tempot dras inte ned förrän i scenen där Emma planerar sin flykt tillsammans med älskaren Rodolphe Boulanger, och vi får tid att se hennes växande drömmar och hans tilltagande motstånd. En dubbelscen mot slutet där Emma vädjar om hjälp från Boulanger respektive den unge poeten Léon är också gripande, och också stiligt iscensatt framför de enorma speglar som tillsammans med småkonstigt rullande möbler är den enda scenografin på det kala scengolvet. Istället är det musiken som smyckar uppsättningen: olika versioner av Madonnas Like a Prayer, Nirvanas Smells Like Teen Spirit och mycket vacker sång av Joel Valois. Men föreställningen hugger åt flera olika håll, inklusive inklippta scener där Flaubert står inför rätta, och i slutändan ger uppsättningen bara ilska och frustration.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar