Jävla karlar av Andrev Walden

Det är svårt nog att försöka förstå vad som gäller i vuxenvärlden när man är barn. För Andrev är det ännu svårare när papporna i hans liv har olika regler, ofta mycket hårda krav regler som beror av deras egna nycker, och inte så sällan straffar honom för vad de tycker han gör fel. Mamman, den enda fasta punkten i hans liv, råkar också illa ut gång efter annan på grund av männen hon dras till, eller som dras till henne. Efter hand börjar Andrev se när någon av männen de möter är på väg att bli en ny pappa till honom och de två småsyskonen. Efter många våldsamma och oroliga förhållanden hittar mamman en stabil man, men tråkigheten kan också vara plågsam och besvikelserna stora med honom.

Boken Jävla karlar kan delvis ses som rage bait och vatten på kvarn i den här tiden då kvinnor (tack och lov) alltmer högljutt avspisar dåliga män och väljer att leva ensamma. Men det råder ju inget tvivel om att det finns en uppsjö av lika omogna, missunnsamma, kontrollerande, elaka och/eller våldsamma skitmän som de som mamman flyttar ihop med. "Jävla karlar!" utropar mamman och bästa väninnan, medan pojken undrar om han också kommer att bli en sådan när han blir stor. Men än mer undrar han över Indianen, mannen som är hans riktiga pappa och som han aldrig har träffat. Mamman berättar bara om honom i brottstycken som verkar gå stick i stäv med vad pojken har hört tidigare.

Boken berättar tillräckligt mycket om de olika pappornas beteenden för att man skall kunna tänka sig in i hur det var för barnen att huka sig under deras diktatorsfasoner, men håller kapitlen korta och gräver inte ned sig i eländesskildringar. Däremellan är handlingen rik på de fångade ögonblick av förvirring och förundran som man kan vara med om under uppväxten, fint fångade så att man känner sig vara med i 80-talsmiljöerna och de andra barnen som kan vara mobbare eller ens bästa vänner. Det är mycket väl skrivet.