På Bonniers Konsthall visas verk av årets stipendiater från Maria Bonnier Dahlins Stiftelse, Roger Smeby och Afrang Nordlöf Malekian. Roger Smeby har jobbat med underhåll i tunnlarna i Stockholms tunnelbana, en erfarenhet som tar form i hans intressanta tavlor. Att jobba i en miljö dag ut och dag in kan få fantasin att spinna fritt, särskilt som det i Smebys fall är spännande platser och perspektiv som de flesta inte har tillgång till.
Ljuset är dämpat i det första rummet, där fyra tavlor och en varningsstång av Smeby finns på plats. Grå-grå-grå med inslag av vitt är stenväggarna som han har målat av. Men de bär alla på litet hemliga egenheter som man inte ser direkt, särskilt inte från nära håll utan först flera steg bort. De ditmålade konturerna av en grip blandar sig med stenpartiets egna färgväxlingar i en av tavlorna. I en annan liknar stenens regelbundna former en vägg av granruskor. I en tredje kompletteras det skrovliga berget av tunnare svarta konturer och en ros, något så oväntat i den karga miljön. Och i den fjärde tavlan är marken full av småsten som ser ut som myllrande folkmassor. "Vi bor här, ni bara hälsar på."
Och mitt emot gripen, vikt över dörröppningen, har Afrang Nordlöf Malekian byggt en tupp av flyttbara magneter. Ghoogoli - Kuckeliku!
Andra tavlor av Smeby använder sig ännu mer av motsatsförhållanden. Intill noggrant målade fast litet slitna byggelement och en räls som leder in i en mörk tunnel, hänger en bild av ett snötäckt, beskogat berg mot en blå himmel med moln.
Ovanpå en murad tunnelingång är en arg björn fångad i ett glasklot, och ytterligare omgärdad av stalaktiter som liknar huggtänder.
I andra tavlor lyfts den inneboende skönheten i miljöerna fram, som symmetrin i spåren som korsar varandra och lamporna längs väggarna, och strukturen i tunnelns tak.
Ytterligare andra bilder ger vardagsföremålen en övernaturlig känsla. Skyddshandskar blixtrar fram en hårdrockslogga. En starkt strålande lampa gör reflexrocken till en egen varelse med mystiska krafter.
Varvat med Smebys tavlor finns som sagt verk av den andre stipendiaten, Afrang Nordlöf Malekian. Trots att han också bidrar med konkreta föremål, handlar hans arbete ännu mer om att (åter)skapa känslor och stämningar. Det kräver mer av betraktaren, och stänger i många fall ute oss som, även om vi vill förstå, inte har samma erfarenheter av att leva i Iran eller som exiliranier i diaspora. Men vi får ändå en kort inblick i glamouren och det självmedvetna skämtandet i den fejkade dokusåpan Keeping Up With the Iranians; lejonets och solens centrala roll i kulturen; och granatäpplets självklara roll i skapandet av mat och av minnen. Granatäppelsaften som spillts över den vackra bordsduken har förevigats med handsydda stygn kring fläckarna, som ett försök att bevara minnet av middagarna och diskussionerna som hållits över bordsduken på olika platser i världen. Vi kan bara önska att människorna som flytt från Iran en dag kan återvända från sin exil till ett fritt land.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar