Sjungen på nordsamiska (med svensk text) får vi se och höra den samiska skapelseberättelsen, där skaparen Ipmil kallar fram sina barn Beaivi (Solen) och Mánnu (Månen) för att lysa över världen som hen skapar av en rens kropp. Beaivi är en hel barnkör som sjunger och dansar över scenen, men Mánnu är en svartglittrande gestalt som sjungs helt fantastiskt av countertenoren Jan Jakub Monowid.
Av solens två söner älskar Njáveš den ljusa, frodiga jorden, och brukar den tillsammans med sin hustru Beaivinieida som kan kalla till sig renarna med sin jojk. Brodern Háhčes däremot längtar efter att utforska nya världar, och följer med Mánnu till det mörka riket. Men där trivs inte hans hustru Mánuneida, trots att hon är månens dotter, och de båda ger sig upp till den solbelysta ytan där Njáveš och Beaivvinieida bor.
Trots att Mánuneida är avog, avundsjuk och missunnsam mot Njáveš och Beaivvinieida, kan man tycka synd om henne som inte känner sig hemma någonstans, inte kan locka renar med jojk, och inte ens höra jordens hjärta (och hennes många spännande sångstycken framförs mycket väl av Minna Tägil). Men hennes ilska driver de båda bröderna till fiendskap mot varandra med ett sorgligt slut. Ipmil blir rasande över vad människornas girighet har åstadkommit, när hen hade gett dem allt de behöver! Ipmil vill dränka hela världen i vatten, men Beaivinineida lyckas vädja om förlåtelse och räddar så världen till slut.
Scenografin på Kungliga Operans stora scen är ett under av kreativitet; som en tecknad bok som fått så mycket liv att man vill flytta in i dess sagor. Musiken är fantastiskt vacker och följer känsligt handling och sångare, vilket inte är överraskande när det gäller en så skicklig och inkännande kompositör som Britta Byström. Jordens hjärta/Eatnama váibmu är en modern klassiker, väl värd att sättas upp många gånger igen på Kungliga Operan och andra scener.
 |
| Foto: Sören Vilks |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar