Livet efter framtiden - Guide till samtiden av Torbjörn Elensky

I mina ögon är det en fördel att den slanka boken Livet efter framtiden - Guide till samtiden inte innehåller fotnoter och referenser. Det skulle göra den till mer av en partsinlaga, något som måste bemötas med en minst lika tung notapparat av någon som sorterar sig som tillhörande "motståndarlaget". Det är just de alltför djupa hjulspåren i den svenska debatten som Torbjörn Elensky vill luckra upp. De inledande korta kapitlen inbjuder istället till att man som läsare jämför med sitt eget inre referensbibliotek och de slutsatser man själv dragit av sitt sammanlagda informationsflöde. Kapitlen har titlar som Kunskap och kritik, Kunskap och sanning, Grannar och gäster, ord som varken är rena motsatser eller kompletteringar, utan snarare kan ses som olika synvinklar på samma företeelser. Elenskys förankring i italiensk historia och tradition är också uppfriskande i vår litet för engelsk-fokuserade ankdamm.

Elensky inleder med kortfattade genomgångar av fenomen i tiden, såsom GAL-TAN-skalan och allmän religionsfrihet, med kommentarer om vart den traditionella respektive nutida politiska högerns och vänsterns åsikter läggs. De övergripande men absolut inte urvattnade sammanfattningarna borde inte vara kontroversiella för någon med grundläggande intellektuell rörlighet. Efter hand rör sig fokus dock mot frågor där vi haft och har stora motsättningar i samtiden, och de faktiska uttryck där åsikter slagits mot varandra, till exempel koranbränningar och hitresta tiggare. Fortfarande belyser Elensky sina teman från flera håll, och för också flera gånger in det helt nödvändiga globala perspektivet, som att den hjälpverksamhet vi slår upp lokalt i Sverige bara når ett litet antal av de drabbade och inte gör något åt grundorsaken, vad det vara må - romers behandling i Europa eller diktaturer som skapar desperata flyktingar.

Allteftersom de behandlade fenomenen blir snårigare och färgade av infekterade diskussioner i samtiden, fylls Elenskys meningar ut med bisatser och förbehåll, och någon som sedan tidigare sorterat sig som motståndare till författarens tankegods kommer att hitta större och mindre detaljer att hänga upp sig på. Må så vara. Efter läsning av de inledande kapitlen borde man vara intellektuellt hederlig nog att, likt författaren, ifrågasätta en del av sina egna käpphästar. Det är där som utmaningen ligger. Nu inser jag att mina tankar oftast rört sig i samma banor som de som presenteras i boken, även om jag fått några stötestenar att fortsätta undersöka, men jag är öppen för möjligheten att Torbjörn Elensky och jag kan ha blinda fläckar som överlappar varandra, och som därför inte ens kommit med i bokens diskussion. Den öppenheten är också viktig, för oss alla. 

Sist i boken kommer tolv problemställningar som inte har enkla lösningar eller ens kompromisser. Inget försök till lösning kommer att bli komplett, det kommer att ta lång tid, besvikelser kommer att kvarstå och ett (någorlunda) lyckat resultat kommer inte att lysa starkt. Det är alltså frågor som vi gemensamt måste lyfta upp och vara beredda att jobba med under längre tid - på ett intellektuellt hederligt sätt. Det är viktigt att diskussionen rör sig bort från att hitta en delförklaring som hör till den "andra" sidan, skyffla hela skulden dit och sedan låsa sig för andra möjligheter. Det finns inte ett stort kliv till lösning, det krävs många mindre steg, och några av dem kommer att svida även för en själv. Att hålla fast vid den sortens vidsynthet även när motståndarsidan fortsätter med enögda svar och smädelser vore intellektuellt hederligt och framför allt bra för Sverige.