Men Larry går till protesten, och försvinner från hemmet. Eilish frågar efter honom och söker efter honom och ber om hjälp från en engagerad människorättsjurist. Men han är borta och snaran dras åt kring oliktänkande. På jobbet märker Eilish att hon blir utelämnad från möten, och en del kollegor bär nålar för att visa sina sympatier med regeringspartiet. När den sjuttonårige sonen blir inkallad får han gömma sig i den isolerade källaren hos en väninna.
Det sägs aldrig rent ut vad Larry och de andra protesterar mot, vad regeringen gör som manar fram protesterna och vad det är för kris som man säger att landet måste hålla samman emot. Det är ett av många stora minus med boken Prophet Song: att den centrala konflikten är en innehållslös skumgummikärna utan motståndskraft, som läsaren skall fylla med sina egna antaganden. Valfritt att bestämma vilka grymheter regeringen begår, men vi skall införstått nicka till författaren.
Till luddigheten i berättelsen bidrar det jämntjockt flytande språket, med långa meningar, stycken och kapitel där man inte alltid vet vem som säger vad. Och också den misslyckade presentationen av handlingen, med långa partier av mållöst vardagskrångel mellan Eilish, hennes far och barn och andra. Visst finns det en poäng i att visa hur oron och ett begynnande krigstillstånd äter sig in i det dagliga livet, men med det lyckas inte Paul Lynch.
När en bok tar sig an ett allvarligt ämne den inte kan bemästra, irriterar det mig mycket. Det är som att Paul Lynch vill göra sin historia automatiskt seriös genom att låta hemlandet Irland fiktivt gå den väg mot krig som många andra länder har pressats till under århundraden. Då får jag bara känslan av att han på betryggande avstånd vill profitera på andras smärta. Irland har ju en helt egen historia av misstro och inre konflikter som inte alls gör avtryck i Lynchs bok, en historielöshet som bidrar till att boken känns som hittepå av en mjältsjuk tonåring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar