Hon som aldrig kände männen av Jacqueline Harpman

Fyrtio kvinnor är instängda i en bur, förmodligen under jord. Vakterna vandrar runt dem, tre och tre, utan att någonsin säga ett ord. Hur hamnade de där? Ingen minns något annat än kaos och oro. Förmodligen blev de drogade. Vår berättare minns inget alls från tiden innan, då hon var ett litet barn när hon placerades med de vuxna kvinnorna i buren.

När den dagliga ransonen av råvaror levereras till de fångna diskuterar kvinnorna hur de skall lagas till, trots att de inte har annat än vatten, en kokplatta, slöa knivar och samma grönsaker och kött varje dag. De har minnen av ett annat liv som de ibland bara motvilligt berättar om när flickan frågar. När berättelsen börjar har hon nyligen kommit in i puberteten så det antas att de har befunnit sig i buren i femton år. Känslor vaknar inom flickan, och utifrån vad hon har hört i brottstycken från kvinnornas berättelser skapar hon egna fantasier om en av fångvaktarna.

Så händer det överraskande: ett larm går, och alla väktare försvinner. Till kvinnornas lycka sitter nyckelknippan i låset så de kan äntligen öppna dörren och lämna buren. Det stämmer att de är under jord. När de har tagit sig uppför trappan finns inga män kvar, de ser inte ens skymten av dem mot horisonten utanför porten. Hur kan de ha försvunnit så snabbt? För oss nogräknade science fiction-läsare är det tacksamt att detta (och andra) mysterium inte bara slarvas bort, för fastän vi inte får svar på alla tekniska frågor kring hur infångandet gick till och hur övervakningen organiserades så slutar inte vår berättare att fundera på det.

Gåtorna kring hur och varför kvinnogruppen (och, vilket de senare upptäcker, andra grupper av kvinnor och även män) fängslades i åratal utan någon som helst interaktion med sina övervakare ger berättelsen en överton av symbolism; människans villkor i en svårbegriplig värld. Mer av handlingen rör sig dock kring det praktiska och vad det betyder att vara människa. Och trots att de överlevande enbart utgörs av kvinnor, handlar det om hur man lever som människa snarare än om hur man lever som kvinna. Trots att kvinnorna ibland talar om relationer i det tidigare livet, om män och barn, fokuserar de på att skapa förhållanden för att leva tryggt och klä sig för (den milda) väderleken, inte till att pynta sig med smink och fina halsband. Förutom det kärleksfulla prydandet med blommor när någon har dött och skall begravas.

När kvinnorna nu fritt kan välja att leva ett värdigt liv utan samhällets krav och traditioner, enbart av vad de själva känner, så gäller det i än högre grad för flickan som aldrig vetat av andra rutiner än de tvingande i grottan. Hon förstår och känner en viss längtan efter det som de andra berättar om livet innan infångandet, men blir inte fast i den längtan utan lever fullt ut efter de nya omständigheterna. När hon till slut blir den sista människan är hon också den allra första och fria människan, med ärvda minnen av andra liv men fri att välja vad hon vill av det som finns.