Den underbara historien om Henry Sugar

Wes Anderson låter det gärna synas i sina filmer att allt är en föreställning: skådespelet drar åt det teatraliska, scenografin är designad som för teater, och i vissa scener får vi med flit se scenarbetare hantera rekvisita och bakgrunder. I hans filmatisering av fyra noveller av Roald Dahl är konceptet genomfört mer konsekvent än någonsin. Skådespelarna vänder sig direkt till kameran, framför sina repliker med snabbheten av en nyhetsuppläsare från 1930-talet och därtill också beskrivningen av vad de själva gör och känner, i tredje person. Det passar förstås extra bra när manuset kommer från Roald Dahl, en författare med sinne för ordval och klokt ihopknåpad handling.

Från denna stiliserade dockskåpsvärld berättar Benedict Cumberbatch Den underbara historien om Henry Sugar, vilken han också spelar. Men det är en berättelse i en berättelse i en berättelse, för för att komma till botten måste vi höra en annan persons historia om en man i Indien som kunde se utan att använda ögonen, och också hans historia om hur han skaffade sig den förmågan. 

Rollistan för den ganska korta filmen är fylld av kända namn, och männen (kvinnorna är försvinnande få) dyker upp i flera roller. Säkerligen har de haft mycket roligt när de har spelat in Den underbara historien, även om det inte märks då de alla dragit ned på gester och röstmodulering till ett minimum för att åstadkomma en stram och precis spelstil. Det tillsammans med de tydliga rekvisitabytena och den oförutsägbara handlingen är mycket underhållande för en uppskattande åskådare.

Efter Henry Sugar släpptes tre andra ännu kortare historier skrivna av Roald Dahl och regisserade av Wes Anderson. Men fy så hemska de är! Svanen är en grym historia om brutal mobbning. Råttfångaren är inget för äckelmagade. Poison är frånstötande på ett eget sätt i de allra sista minuterna, men just i den episoden passar den sammanbitna spelstilen extra bra, så den är ändå sevärd, med en spänning som är hög från början till slut.