Ruth vill inte låta sin son veta var de egentligen kommer ifrån - drogerna, kriminaliteten, de trassliga relationerna i området tjugosjuttio där Ems far Mio dödades med knivhugg i en gångtunnel innan Em ens hunnit födas. Ett välavlönat arbete som konsult gör att Ruth kan bo i ett lugnare område i Antwerpen och säga till Em och andra hon möter att de kommer från Ixelles, ett välbeställt område i Bryssel.
Att vilja sudda ut sitt förflutna är inget unikt för Ruth, i denna vår värld eller ens i hennes egen familj. Modern vill aldrig tala om precis hur hon fick brännmärkena på kroppen under flykten från Afrika till Belgien. Många av deras grannar har säkert liknande historier. Men väl på plats i tjugosjuttio är det som att människorna, eller i synnerhet deras barn, utan att egentligen känna sig rotade och "hemma" fäster sina liv vid betonghusen och asfalten, trots att livet där är bristfälligt, fyllt av våld och statusmätningar, och brotten man begår skadar ens egen granne.
Ruth kan se hur den här lojaliteten mot trakten skorrar och ligger människorna själva i fatet. För det vi hör från förorten - "Jag ska aldrig lämna Xxx", "Jag är alltid lojal mot Yyy", det hör vi inte från mer priviligerade kvarter där man gärna provar att flytta ut till andra städer och länder och bosätter sig där man kan leva sitt bästa liv.
I sitt nya uppdrag kommer Ruth att få tillfälle att slå in en kil mot det tänkandet. För det är just det som hennes konsultfirma arbetar med; att i det tysta vända en opinion mot något som till synes är utdömt på känslomässiga grunder. Uppdragsgivare är företag, myndigheter, förmögna privatpersoner, som anlitar Ruths tjänster. Noggrant tänker hon och hennes chef Lucien ut vilka känslomässiga strängar de skall slå an - för det är ändå känslor som avgör, även när man själv tänker att man är som mest rationell - och för att bli så effektiva som möjligt är det bättre att använda sig av fiktiva personer med livsberättelser Ruth har diktat ihop. Finns det andra konsultbyråer liknande Luciens? I så fall känner de inte till dem. Diskretionen är extremt viktig.
De här partierna av boken Ixelles har spännande likheter med William Gibsons Pattern Recognition, men Johannes Anyuru spinner sin historia åt ett eget håll i både handling och tonläge. Till saken kommer ju också sonen Em, som nu kommit i åldern att han börjat fråga mer om sin bakgrund och se igenom Ruths enklaste förklaringar. Och därtill dyker det upp guldfärgade CD-skivor där man tror sig höra Mios röst inspelad i nutid. Lever Mio? Dog han inte i gångtunneln där ett hav av blommor sedan täckte blodet han lämnade efter sig?
De här spåren tar sig också närmare Em vilket oroar Ruth. Då hon själv arbetar med att skapa trovärdiga fiktioner kan hon rationellt avfärda de guldfärgade CD-skivorna som fejk men likt sina ovetande slutanvändare skapar de ändå tvivel inom henne. För att inte tala om röstens löfte om en Avdelning för ingenting där de som lyssnar kan känna sig hemma och behövda.
Och ändå är det inte detta mysterium i handlingens mitt som fångar läsaren utan Johannes Anyurus skarpa blick för nyanserna och motsättningarna i alla människors berättelser och förklaringar av världen, och hur han visar upp dem med ett språk som är klart och transparent fastän det beskriver dimridåer och lager på lager av bedrägeri. Genom att placera handlingen i smältdegelns Belgien bara några år in i vår framtid berättar han en tidlös historia som gäller redan idag och för fler av oss än invånarna i tjugosjuttio.
"Vad menar du med att ingen kommer någonstans ifrån?""Vi läser en bok och börjar gråta.""Gör vi? Du och jag?""Andra gör det. Vanliga människor. Och det är inte för att personerna i boken är verkliga. Utan för att så mycket av oss själva är fiktion."
2 kommentarer:
en av våra bästa samtidsförfattare
Ja, han är mycket bra. Jag vill läsa fler böcker av honom.
Skicka en kommentar