Om hjältar och gravar av Ernesto Sabato

Den unge mannen Martin dras till Alexandra som bor med sin underliga familj i ett hus i förfall i vad som tidigare varit ett finare område i Buenos Aires. Ingredienser från gotisk skräck finns där, med händelser ur Argentinas historia förr och nu (1955) som ger näring åt mardrömmarna. Där finns också passion som uppstår och förvrids i hat och avsky och pågående åtrå - såväl Alexandra som Martin har bara prövande barndomsupplevelser att bygga sin världsåskådning på, inga fungerande relationer eller stöttande föräldrafigurer.

Mitt i boken finns insprängt delen Rapport om Blinda, vilket är den febriga redogörelsen av Alexandras far Fernando om hur alla blinda ingår i ett hemligt sällskap som styr världen, och hur han i åratal försökt avslöja dem. Fastän det är påtagligt och också sorgligt hur paranoia och en störd verklighetsuppfattning börjar driva Fernando till vansinne, är det fascinerande att läsa om hans spaningar och försök till infiltration. Händelseförloppet - inuti hans huvud - är skrämmande och målande framställt och färgar handlingen i resten av boken.

Om hjältar och gravar broderar ut teman från Ernesto Sabatos debutbok Tunneln, i de slumpartade, passionerade och motstridigt motsträviga kärleksmötena, och i rädslan för blinda människor. Fernando Vidal har också läst Juan Pablo Castels redovisning för sitt brott, alltså det som för oss utgör boken Tunneln.

Därutöver innehåller dock Om hjältar och gravar mycket mer. Där finns inkännande beskrivningar av lastbilschaufförers liv, ett liv som är mindre sofistikerat men ändå mer välkomnande än det som Martin lever. Där finns också filosofiska diskussioner om hur Argentinas kultur inte kan eller bör bryta med den europeiska, och om hur de inre motsättningarna ovillkorligen växer till inuti motståndsrörelser som anarkism och kommunism. Och där finns den här lyriska och vemodiga betraktelsen över kulturen och civilisationen, i en jämförelse med djurens enkla liv:

Medan människan genom att resa sig på två ben och förvandla en vass sten till den första yxan lade grunden inte bara till sin storhet utan också till sin ångest; för med sina händer och de verktyg hon skapat med sina händer skulle hon komma att uppföra det mäktiga, underliga byggnadsverk som kallas kultur och därmed inleda sin egen vilsenhet, för på så sätt skulle hon inte längre vara ett oskäligt djur utan bli den gud som hennes själ strävade efter. [...] Och staden blir till sist den sista etappen i hennes vilda framfart, det högsta uttrycket för hennes högmod och den högsta formen för hennes alienering. Och då försöker människor som är missnöjda, litet förblindande och närapå vansinniga, trevande återfinna den förlorade harmonin med mysteriet och blodet genom att måla eller i ord beskriva en verklighet som dessvärre är annorlunda än den som omger dem, en verklighet som ofta verkar fantastisk och vansinnig men som underligt nog visar sig vara djupare och sannare än den vardagliga verkligheten.

Jag väljer civilisationen, städerna, den här skapade verkligheten och även den skopa ångest som kommer med dem.

Fler böcker av Ernesto Sabato:

Tunneln

Abaddon, utplånaren