Åren innan millenieskiftet kan kännas som en guldålder, där stora världsproblem (Berlinmuren, kalla kriget, apartheid) fasades ut och inga nya (terrorism från olika håll) hunnit sätta sin prägel på vardagslivet i västerlandet. Don DeLillos bok White Noise beskriver en familj innesluten i en dylik bubbla, Jack Gladney, hans nuvarande hustru Babette och deras barnaskara som sträcker sig från lillkillen Wilder till uttrycksfulla tonåringar.
Men liksom ett outmanat immunförsvar kan trigga igång allergier på annars ofarliga ämnen, hittar Babette och Jack (och i viss mån barnen) saker att oroa sig för, i deras fall döden. Det är litet ironiskt att de i sina priviligerade liv alltid har en distans mellan sig och verkliga faror och då kan hantera dem på ett intellektuellt sätt, som Jack som är expert på Hitler och föreläser om nazismen på universitetet där han är lektor. Vi ser i och för sig mindre av det avståndet i filmatiseringen White Noise, men filmen inleds typiskt nog av Jacks kollega Murray som håller ett föredrag för sina studenter om underhållningsvärdet i bilkrascher på film.
Vid överföringen från boksidor till filmmediet är det vissa saker som kan bli bättre och andra som kan bli sämre. Bokens insikt om att familjen är den största källan till missinformation får konkret form (och upprepas ett par gånger) i surrandet vid matbordet där halvsanna fakta kastas fram i rasande följd. Men i övrigt försvinner den distans till fara som jag uppfattade som signifikant, när den centrala händelsen med ett giftmoln som råkat släppas ut över trakten skakar om invånarnas tillvaro i grunden. Istället blir det en bra illustration av hur människorna på något vis har längtat efter att få något farligt att överreagera på i sina annars trygga liv.
Ser man filmen på dess egna premisser så går det att gilla den överlastade, småfula åttiotalsestetiken och framför allt de pågående samtalen - småpratet mellan Jack och Babette, och i synnerhet Murrays filosoferande utsagor. Även när replikerna är förment djupa kommer de från en i grunden säker plats och handlar om banaliteter, och det finns en skön komik och trygghet i det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar