Till Tubbebo kom Dagens Nyheter och berättade om världen för Knut Andersson. Vi hade inte Dagens Nyheter när jag växte upp på '70- och '80-talet, men jag såg samma värld som Knut Andersson målade på sina tavlor, på TV och i skolböckerna. Den påbjudna, rutinartade kritiken av samhället, omvärlden, kapitalismen och stadslivet genomsyrade allt, även barnprogrammen. Det gav likriktning och fantasilöshet, och var framförallt fruktansvärt ensidigt och tråkigt.
 |
| Den siste bonden |
Vaddå tråkigt, kan man bara avfärda rapporteringen från världsläget som tråkigt? Nej, tråkigt är inte rätta ordet, utan egentligen något värre: en anpassning till den rådande diskursen som gång på gång säger att världen är kall, medmänskligheten är borta, civilisationen har avskärmat oss från naturen som är god. Att få det här upprepat genom hela barndomen gjorde säkert fler än mig desillusionerade och cyniska, tills vi upptäckte att vi älskade asfalt, höghus och alla möjligheter som skapas av människor som bor nära varandra i städer.
 |
| LTO |
Knut Anderssons målningar påminner mig om likriktningen i media på 1970-talet och gör mig oändligt tacksam för att vi har större valmöjligheter nu, trots att det också öppnat för "reality"-såpor och annat skräp. Men nu finns det ändå större variation och alla kan hitta något att få glädje, sammanhang och djupare kunskap av om man vill.
 |
| Allemansrätten |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar