Civilisationen har brutit samman, man bombar kärnkraftverk och otäcka gäng drar runt och slåss och plundrar det som finns kvar. Adam vill inte stanna i sin lägenhet i centrala Stockholm. Norrlands inland, där borde det vara lugnt! Han börjar ta sig ditåt.
I skogen stöter han i tur och ordning på några skumma figurer - en smal man i balettkläder som tutar i partyflärpar! en annan man som spelar maraccas men är medveten om att han inte gör det särskilt bra. Kanske är det när allt brakat samman och allt har blivit galet som en del människor kastar sig in i musiken och litet extra underligheter ovanpå det.
Musiken finns även i Adams liv. Vi har hört honom spela på barytonsaxofonen som står uppställd på scenen. Men en ton i fjärran drar honom till sig nu, och i ett öde hus hittar han en stor låda, stor som en likkista. Hela publiken blir lika andäktig som Adam när han öppnar locket och hittar den enorma kontrabassaxofonen. När han lyfter upp den skiner den vackrare än guld. Och som den låter! När Adam spelar på den är det som att den är en ton i skapelseberättelsen. Inget att undra på att den stora saxen blir som en vän för honom.
Det postapokalyptiska livet är dock inte enkelt. Det finns onda människor man måste hålla sig undan från, men det finns också goda människor som skapar något gott tillsammans. Kanske kan Adam hitta dem han saknat hela livet.
Fredric Thurfjell är en fin och sympatisk skådespelare vars reaktioner och repliker både som Adam och som typerna Adam möter är trovärdiga och engagerande. Musiken skriven av Carin Blom är vacker och målande, och historien de har skapat är omtumlande och charmerande.
 |
| Den konstiga belysningen kommer av att Adam bär en pannlampa på sin färd genom det postapokalyptiska landskapet |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar