Feel Good kallas för en romantisk komedi, men låt mig börja med att ta avstånd från allt det och sedan säga att den har sina kvaliteter i att den är raka motsatsen. Man skrattar sällan åt vad som händer, romantiken snubblar ofta på mållinjen och jag blir snarare stressad än mår bra när jag ser historien om ståuppkomikern Mae som flyttat från Kanada till England.
Mae är kvicktänkt och självutlämnande i sina ståupprutiner, och efter en kväll på scenen får hon kontakt med Georgie som gillat det hon såg. De två blir ett par, snabbt och lätt, och det är tur att deras passion är så intensiv för det är mycket som krånglar från alla håll. Georgie dröjer länge med att berätta för sina vänner att hon är tillsammans med en kvinna, och Mae har drogproblem som gör livet jobbigt för henne på olika sätt.
Det är som att allt som kan gå snett gör det vid sämsta tillfälle, och Maes rappa kommentarer till vad som händer låter oftare som att de ökar kaoset snarare än som comic relief - åtminstone för mig, som känner mig dubbelt så gammal och seg som de båda huvudpersonerna. Kanske är det som den enerverande talangjägaren i säsong två säger, att millenials tycker om att höra om ångest och problem i privatlivet, att det är deras version av att ha roligt?
Feel Good tar verkligen upp en del riktigt svåra problem, som Maes distanserade föräldrar och övergrepp i ungdomen vilket säkert bidrog till Maes drogberoende och destruktiva livsstil. Även Georgie har ännu mer distanserade föräldrar och missförstånd på jobbet. Säkert vill inte Feel Good vara en äkta Må Bra-serie som visar hur man kan kommer över sina problem och hamnar i harmoni med sig själv och världen, men det är ändå otillfredsställande att den drar upp så mycket krångel och kastar omkring det litet planlöst. Andra säsongen är mer sammanhållen i framställningen än första säsongen, men fortfarande mer stressande än underhållande. Kanske är jag för gammal för att förstå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar