Jan Lundgren i Konserthuset

 Ensam vid flygeln spelar Jan Lundgren tolv klokt utvalda låtar. Där är klassiker som Embraceable You, Danny Boy, Stardust och Lars Gullins Danny's Dream, och även några mindre kända stycken ur jazzens standardbok. De flyter fram stadigt och mjukt, fint omformade av Jan Lundgrens känsla för musik med improvisationer och kärleksfulla utsmyckningar av melodin. 

Det är i låtarna som Lundgren skrivit själv, tillsammans med Mattias Svensson, som hans personliga stil verkligen kommer till uttryck i hur musiken låter, och det är mycket fint. Man skulle kunna säga att alla stycken i konserten har likartad och litet strömlinjeformad stil, och att inget sticker ut, men varför skulle något behöva sticka ut när Jan Lundgrens framförande är så skickligt och rogivande.

Länk till konserten på Konserthuset Play

No One Is Talking About This av Patricia Lockwood

 Portalen omsluter dig med unika bilder, korta texter med medvetna felstavningar, memer som du ögonblickligen måste veta om du skall skratta ironiskt åt eller förkasta som onda. Portalen lockar dig hela tiden när du inte är där, och vissa dagar är det extra svårt att ta sig ur den. Det Patricia Lockwood beskriver är inte en framtida virtuell värld utan den vi har idag, bara litet förhöjd i sinnena så att man verkligen förstår den ständiga lockelsen och hur det är som att den följer med en i varje ögonblick av dagen.

There was a new toy. Everyone was making fun of it, but then it was said to be designed for autistic people, and then no one made fun of it anymore, but made fun of the people who were making fun of it previously. Then someone else discovered a stone version from a million years ago in some museum, and this seemed to prove something. Then the origin of the toy was said to have something to do with Israel and Palestine, and so everyone made a pact never to speak of it again. And all of this happened in a space of like four days.

Det krävs stor skicklighet och öra för samtiden för att kunna skriva de korta styckena som så precist fångar det flyktiga/eviga och självsäkra/ängsliga hos memerna som fladdrar förbi, liksom att lätt och kort få fram huvudpersonens tankar inför dröm-världen hon är en viktig del av och ändå försöker se utifrån. 

Every day their attention must turn, like the shine on a school of fish, all at once, to a new person to hate. Sometimes the subject was a war criminal, but other times it was someone who had made a heinous substitution in guacamole.

Huvudpersonen glider genom världen - den fysiska - från kontinent till kontinent för att sitta i paneler och uttala sig om portalen och sin del i den. Nedslagen i den fysiska verkligheten är lika fluffiga och icke-konkreta som händelserna i portalen. Men i andra halvan av boken händer något i den fysiska världen som drar all uppmärksamhet till sig. Trots att dessa scener också är drömlikt beskrivna och hennes inre kommentarsfunktion inte stängs av, märker bokens huvudperson att detta är något verkligt, något som inte kan beskrivas eller förstås i portalen. Eller?

Det är lätt att få svindel medan man läser Patricia Lockwoods bok No One Is Talking About This, och för sitt inre se en värld som mer och mer försvinner in i portalen där inget är på riktigt längre, bara ironiska skratt som kan förbytas i fördömanden i nästa ögonblick. Min läsning fick begränsa sig till ett tiotal sidor i taget för att inte tappa fotfästet i världen. Boken är mer än en samtidskommentar eller ögonvittneskildring, men den är det också, och en mycket välskriven och läsvärd sådan också.

Moxie

 Som om det inte är tillräckligt jobbigt att hantera alla känslor som sjuder i kroppen och undran om vad det skall bli av en själv och världen när man är tonåring. Dessutom måste man möta andra tonåringar varje dag, och även om några av dem är dina vänner, så finns det några som gör livet jobbigare för dig, mer eller mindre med flit. Och på Vivians skola har guldgossen Mitchell och hans gäng fått sätta tonen alltför länge, med sin vardagsmobbning och offentliga listor över snygga tjejer. Nej, inga gulliga uppskattande listor, utan krassa utvärderingar av "snyggaste bröst", "snyggast häck" och "mest knullbar". Men har man inget att jämföra med än livet i den egna skolan är det lättast att böja ned huvudet över läxorna och längta till college. 

Det är vad Vivian och bästa vännen Claudia gör tills den nya eleven Lucy kommer till klassen och ifrågasätter Mitchells självsäkra bedömningar. Att rektorn tar Mitchells parti och viftar undan påbjudande ord som "trakasserier" som småkrångel gör det bara ännu tydligare hur mycket som är fel på skolan. 

Vivian är inte någon som vill kliva upp och leda andra, men vad kan hon göra istället? Inspirerad av sin mammas gamla feministiska fanzine från 80-talet trycker hon upp texter om missförhållandena som alla känner till, pyntar med några tuffa bilder och titeln Moxie, och sprider dem anonymt på tjejernas toalett. I varje nummer finns en uppmaning till protest, och dag för dag sprider det sig till fler. Från att rita hjärtan och stjärnor på händerna går det till handlingar som skulle kunna få en elev relegerad. Nu är frågan om rörelsen kommer att kunna hålla samman eller böja sig för trycket. Att bli relegerad kan sabba hela framtiden, och för en del elever är det viktigare än för andra att kunna bygga ett tryggt liv för sig och sin familj.  

Med en lätt hand visar filmen Moxie på några verkliga problem som tonåringar kan möta i skolan. Där finns många olika personligheter att känna igen sig i, och vänskapen mellan Vivian och Claudia känns äkta, särskilt sorgen från båda hållen när de märker att de håller på att glida ifrån varandra. Men överlag är stämningen god, och även om filmen inte är en skrattfest är det roligt att få se en upplyftande historia som Moxie.

Giorgio de Chirico på Musée d'Art Moderne i Paris

 På Musée d'Art Moderne de Paris är en mindre sal tillägnad Giorgio de Chiricos fascinerande verk. Där finns de ödesmättade torgen, antingen tomma eller med förbryllande rekvisita från en svunnen storhetstid. Skuggorna är långa så det är sent på kvällen, eller kanske sent i världens utmätta tid. 

Men muséet har också ett verk där de Chirico parodierar sina egna italienska torg, med en barnsligt målad sol och en uppblåsbar skugga på marken. 

Så finns där också den spännande bilden Offer till Jupiter, där Jupiter och hans offer båda skiljer sig i utseendet från de väntande människorna. De båda ser konstruerade ut - kanske är de skapade av människor men har vuxit sig större än sina tillbedjare. 

Men samma ansiktslösa huvudoval återfinns också på ett par som ser både välkomnande och skrämmande ut. För visst verkar de tryggare, starkare och mer kapabla än oss åskådare. 

Mest av allt fängslas jag av Odysseus återkomst, där en Odysseus med klassiskt utseende står i fören på sin knappt ändamålsenliga båt i en liten pöl i ett vardagsrum. Intill väggen står en soffa, och kanske sitter en förströdd läsare där och låter sig roas av berättelsen som för tretusen år sedan var Den Stora Berättelsen om liv och död, men nu är en saga bland många andra. Men främst av allt får tavlan med så stor scenografi inplockat i ett fyrkantigt rum med fönster mig att tänka på den förunderliga boken Piranesi.

Länk till Musée d'Art Moderne

Fugitive Telemetry av Martha Wells

Vår vän Murderbot är nu medborgare på Preservation, men inte helt accepterad. En hel del människor är skeptiska mot en frigående SecUnit, inte bara för att man sett dem som skurkar i alla underhållningsprogram utan för att vår kära huvudperson kan vara litet dryg mot människor som ju är så långsamma med att läsa data eller undersöka anomalier. Och även om så inte vore fallet, så tar det emot för Preservations säkerhetsansvariga att släppa in en utomstående för att undersöka mordet som just upptäckts. Men Murderbot är van vid att vara misstänksam och effektiv, och måste säkerställa att det inte är början på fler hot och attacker från GrayCris eller andra företag den retat upp under sin livstid.

Det är alltså en detektivgåta som inleder Fugitive Telemetry. Murderbots efterforskningar låter oss veta mer om livet på Preservation och inte minst de grymmare förhållandena i den bebodda rymden utanför den lilla oasen av idealistiska forskare. Som vanligt är Murderbot cynisk i sina kommentarer till människors uppfinningsrika dumhet men har ett hjärta (?) av guld och vill i grunden göra rätt med minsta skada. Fugitive Telemetry är en kortroman, och det är i det formatet historierna gör sig bäst - action, humor, nördigenkänning i en lyckad blandning för en stunds underhållning.

Fler böcker av Martha Wells:
The Cloud Roads

Murderbot Diaries
Network Effect

System Collapse

The Witch King

The White Lotus

 Det är VIP-gäster som kommer till hotellet The White Lotus på Hawaii, vana vid att passas upp på och få just vad de vill - åtminstone några av dem. Under det varma ljuset från solen och ljusslingorna på restaurangens altan kommer flera av dem att ifrågasätta vart de är på väg med sina liv. Och inte bara de, utan ännu mer personalen på The White Lotus som ser och ser till sina priviligerade gäster varje dag. 

Det är lätt att skissa upp en historia med bortskämda jetsettare och hunsade tjänare - vi har sett den många gånger förr. Desto svårare och mer givande är det att ge berättelsen nyanser och psykologiskt djup. Seriens skapare Mike White har redan visat, inte minst i den underskattade serien Enlightened, att han kan komma under ytan på såväl den högröstade personen som gärna sätter sig själv i centrum som den tystare som hamnade vid sidan av. 

Yppiga miljonärskan Tanya McQuoid är litet för mycket av allt och skulle kunna bli ett enda stort irritationsmoment, men Jennifer Coolidge spelar henne med ömhet och en genuint känd trötthet som gör att hennes ständiga behov av tröst känns äkta. Paret Mossbachers äktenskap går igenom flera svängningar under dagarna på Hawaii. Dottern Olivia och väninnan Paula sitter vid poolen som två dömande tonårsflickemonster med avsnoppande svar till alla som närmar sig, vare sig de är vänskapliga eller deprimerade. De är så cyniska att man vacklar mellan att rysa och skratta åt dem. Hur orkar de hålla på så som de gör? Det kanske de inte gör, inte för alltid. 

Flera av de anställda är just så anonyma men hjälpsamma som personalen på ett fint hotell är, men när man ser dem kan man ändå ana att de har en egen historia utanför arbetet. Mer i fokus står den smarta spa-chefen Belinda och i synnerhet hotellets manager Armond. Den i grunden sympatiske Armond måste behålla sitt professionella leende under alla omständigheter, men de många konfrontationerna med den krävande smekmånadsgästen Shane skrapar på något gammalt sår hos honom och får hans problemlösningar att mer och mer likna sabotage i den mån han kan komma undan med det. 

Precis som i verkliga livet när förväntningarna är lika höga som insatsen, så är det i oväntade stunder som man kan få några ögonblick av lycka. När tonårskillen Quinn Mossbacher körts ut av de dryga tonårstjejerna och tvingats sova på stranden får vi en överraskande upplevelse när en stor val viftar med sin stjärt i den harmoniska lagunen. Ett stycke skönhet och lugn att minnas.

Henry Darger på Musée d'Art Moderne i Paris

 Historien om the Vivian Girls (The Story of the Vivian Girls, in What Is Known as the Realms of the Unreal, of the Glandeco-Angelinian War Storm, Caused by the Child Slave Rebellion) är lika fascinerande som den verkliga berättelsen om dess skapare Henry Darger. Hittills kände jag enbart till de långa panoramabilderna som illustrerar Dargers femtontusen sidor långa och vindlande berättelse, genom en utställning av några av verken på Magasin III år 2003.    

Musée d'Art Moderne i Paris har några av dem, men också flera andra bilder på traditionellt tavelformat som visar generalerna i kriget, de stridande ländernas flaggor och de förunderliga djur och växter som återfinns i denna underliga verklighet. 

De många flickorna (och de är flickor trots att de bär penis) har varit slavar i det grymma landet Glandeco och riskerar alltid att fångas och plågas igen. Men de är många och de är beslutna att kämpa för den goda sidan, länderna Abbieannia och Angelinia, och kristna värden. 

Under sitt liv var Henry Darger fylld av en önskan att hjälpa barn som hade det svårt. Då han själv hade små medel och till största delen var utstött från samhället var det inte lätt för honom att göra det. Åtminstone kunde han ge de jagade och plågade barnen upprättelse i sin rika fantasivärld, som är både vacker och skrämmande.

Länk till sidan om Henry Darger på Musée d'Art Moderne

The House in the Cerulean Sea av T.J. Klune

 I världen finns det barn med magiska krafter. Det är litet oklart hur de kom till världen, för väldigt många av dem tycks vara föräldralösa. Därför bor de på barnhem, och det är viktigt att övervaka att barnhemmen sköts väl och att barnen inte missköts. En av tjänstemännen vid DICOMY - Department in Charge of Magical Youth - med just den uppgiften är Linus Baker. Han är samvetsgrann och korrekt i sina inspektioner och rekommendationer, men han låter sig aldrig bli känslomässigt involverad med dem han kontrollerar. Detta är säkerligen anledningen till att Extremely Upper Management sänder ut just honom på en månadslång inspektion av ett mycket speciellt barnhem.

På DICOMYs kontor har man datorer och musmattor, men i övrigt är historien teknikbefriat tidlös. I övrigt är alla Linus Bakers överordnade mycket auktoritära på ett gammaldags sätt, och därtill tvivlar hans kollegor och hans snokande granne på hans förmåga att klara sig från dag till dag. Men som sagt, uppdraget han har fått är mycket viktigt och speciellt. Linus Baker får pappersmappar med (otillräcklig) information om barnen han skall inspektera, och resan dit sker med tåg, bil och liten färja, till ett hus på en ö i det coelinblå havet.

Det överraskar nog ingen läsare att Linus Baker kommer att lära sig att trivas mycket bra med invånarna på den lilla ön, trots några inledande chocker. Litet mer förbryllande är att Linus Baker blir så överrumplad av barnen på barnhemmet, för även om de är extra speciella så har han ju faktiskt träffat på barn med magiska egenskaper varje vecka i flera år nu. Men det är ju den gradvisa uppmjukningen av den tillknäppte och osäkre Linus Baker, och blandning av småfarlig busighet och naiv glädje hos barnen, som är grunden för den i grunden godmodiga handlingen i The House in the Cerulean Sea. Boken är småputtrig och underhållande, det går att hitta många små roliga detaljer att uppskatta, och det är trevligt att få läsa en må-bra-historia.

Soulmates

Vem är din själsfrände? Finns det ens något sådant här i världen? Ja, femton år in i framtiden har företaget Soul Connex funnit en felfri väg att identifiera den perfekta själsfränden för dem som tar deras test. Låt oss gå med på den premissen i serien Soulmates. Kanske är vi flera som har sett det motsvarande avsnittet av Rick and Morty, The Old Man and the Seat, där en liknande matchningsapp leder till ännu mer FOMO än dagens dejtingsajter.  

Det första avsnittet av Soulmates har en handling som ligger oroväckande nära detta: vi får se Nikki som börjar tvivla på sitt äktenskap efter att många i hennes närhet använt Soul Connex med stor framgång. Min irritation växer av att maken Franklin är en bra man och paret inte verkar ha större problem än småbarnsföräldrastress. Det här är det svagaste avsnittet i serien, men låt det inte avskräcka från vidaretittning. 

Men tack och lov fortsätter serien att utforska mer intressanta möjligheter och svårigheter i utkanten av grundfrågan i de följande fem fristående avsnitten. Är det verkligen värt att lämna minnena och livet du byggt upp med en människa du älskat för att vara med en annan, hur perfekt hen än är för dig? Vad händer om din själsfrände är en konstig och litet obehaglig människa? Vad säger det om dig själv? Hur känns det att göra testet och upptäcka att den som var din själsfrände är död? 

Några få episoder är svagare än de andra, men överlag gör TV-serien Soulmates en intressant vandring genom möjliga förhållanden, med ett avslutande avsnitt som är direkt otäckt men också minnesvärt. Trovärdiga insatser från goda skådespelare som David Costabile och Betsy Brandt och god regi gör den korta serien varierad och sevärd, och en andra säsong är också på gång. 

Musée d'Art Moderne de Paris

Den moderna konsten som visas på Musée d'Art Moderne i Paris skapades under de senaste hundra åren, så det betyder att mycket av verken redan blivit (moderna) klassiker och konstnärerna etablerade storheter. Men det går ändå att föreställa sig hur nyskapande konstnärerna var under 1900-talets första decennier, då man ville se och framställa verkligheten på nya sätt. Fernand Legér målade år 1920 en man skapad av rör, leende blickande mot framtiden. 

Jag borde älska de stora, färggranna tavlorna med geometriska mönster av Robert Delaunay och hans hustru Sonia Delaunay, och till viss del gör jag det, men ännu mer gillar jag Robert Delaunays Eiffeltorn, förvandlat av fågelperspektiv och oväntade färgval till ett mönster i harmoni med landskapet under dess fötter. 

Muséet visar fyra porträtt målade av Édouard Vuillard vilka avbildar konstnärskollegor i aktion (här Pierre Bonnard, Maurice Denis och Aristide Maillol). Personernas omgivningar och framställning är omsorgsfullt valda för att visa deras personligheter och konstnärskap. 

Den lätt dekadenta livslusten och glamouren syns i Kees van Dongens Porträtt av Renée Maha, även kallad Sfinxen, från 1920. Från 1928 respektive 1933 är Pablo Gargallos fantastiska, intrikata byster av Kiki de Montparnasse och Marc Chagall.

En stor sal är dedikerad till Henri Matisses monumentala verk La Danse, men i mina ögon ser de dansande människokropparna ensamma och malplacerade ut. Då blir jag desto mer förtrollad av La Fée Electricité, Raoul Dufys fantastiska rundmålning i skira, skimrande (olje-)färger av alla de områden där elektricitetens fé dansat in och förändrat och förbättrat livet, och de män plus Marie Curie som gjort det möjligt. Med blinkningar till Olympens gudar ser vi symfoniorkestrar, arbetande människor och en värld i ständig förändring. Det om något är modernitet!

Länk till Musée d'Art Moderne de Paris

Klara and the Sun av Kazuo Ishiguro

 Vad vi vet om världen är vad Klara ser och berättar för oss. Klaras syn är speciell, och hon vet inte allt om hur världen hänger ihop, och även det säger något om samhället där boken Klara and the Sun utspelar sig. Vad Klara vet är att hon behöver solljuset för att leva, och av vad hon ser från fönstret i affären där hon och andra Artificiella Vänner finns till försäljning, är att solstrålarna kan göra under även för andra.

Målet för en Artificiell Vän är att bli köpt av ett barn, eller snarare av barnets föräldrar för tillräckligt med pengar. När de osålda dockorna talar med varandra i butiken på natten, och när Klara hoppas att hamna i blickfånget, är det en ny version av hur några finns till för att tjäna andra som vi har läst i Ishiguros The Remains of the Day och Never Let Me Go.

Alla Artificiella Vänner är olika varandra. Klara är extra observant på sin omgivning och drar slutsatser om vad hon ser, medan andra är mer naiva och positiva och de nyaste versionerna tuffare och fräckare. När den bräckliga Josie ser Klara i skyltfönstret får de båda ett intresse för varandra, och efter en osäker tid i de mörkare vrårna av affären får Klara för första gången kliva ut och följa med Josie och hennes mamma till deras hem.

Vad är det för barn som lever i den här nya världen? Föräldrarna månar väldigt mycket om dem, men verkar ibland också nästan rädda för dem. Att Josie så ofta är sjuk gör mamman arg och Josie ber om förlåtelse och lovar att inte vara sjuk mer, som om hon skulle kunna styra det. Tids nog förstår vi att barnen har genomgått ett genetiskt ingrepp för att göra dem smartare, men i en del fall går det fel och barnen insjuknar eller dör, till och med. Och de som överlever verkar ha blivit cyniska och elaka, eller är det bara en effekt av att ha spelat tärning med ödet och vunnit?

Kazuo Ishiguro har sagt att han skriver samma bok i olika varianter. Så enkelt tycker jag inte att det är, men visst kan vi se ekon från andra av hans verk, förutom det nämnda tjänar-skapet och hur olika människor står på olika plan i samhället och någon måste ödmjuka sig och be om hjälp. Här liksom i A Pale View of Hills sker också ett mor-dotter besök vid en utsiktspunkt där perspektiven svajar till.

I Klara and the Sun drar Ishiguro ut några trådar som låter oss fundera på människovärdet och vad som är rätt att göra. Speciellt spännande är några korta, desperata kommentarer och handlingar av Josies far mot slutet av boken. Men överlag känns boken lika disparat som Klaras synfält, och inte riktigt lika rik som Ishiguros övriga korta verk.

Fler böcker av Kazuo Ishiguro:

An Artist of the Floating World

A Pale View of Hills

Black Widow

 Black Widow / Natasha Romanoff hoppade av till att bli en medlem av Avengers från en sovjetisk/rysk hemlig spionorganisation. Så när vi får se scener från hennes barndom i inledningen av filmen Black Widow, påminns vi om att kalla kriget rådde under 1980-talet och att inget är så harmoniskt som det verkar. Den lilla flickans flykt tillsammans med familjen är actionpackad till över det osannolikas gräns, likt alla andra actionscener i filmen, men får en känsla av äkthet av de två oroliga barnen och de desperata föräldrarna. 

Vi bör också komma ihåg att Natasha Romanoff bara är en av de många unga kvinnor som sedan barnsben drillats till att bli känslokalla spioner och lönnmördare i ett program som pågått sedan andra världskriget, kanske längre. Så Black Widow är inte den enda som med akrobatiska finter och stenhårda sparkar kan nedgöra en rad av olyckliga motståndare. I nutid får vi se flera andra av de vältränade kvinnorna i aktion, fortfarande lydande under kommando av någon i skuggorna. Striden blir extra hård närhelst några av kvinnorna kommer till att strida mot varandra, och kickas upp till ett snäpp värre när det hemliga vapnet sätts in - kämpen Taskmaster som kan imitera sin motståndares kampstil och dessutom tycks ha övermänsklig styrka och hänsynslöshet. 

Filmen utspelar sig strax efter Captain America: Civil War, så Natasha Romanoff gömmer sig undan omvärldens blickar i bland annat Norge och Ungern. I tillbakablickar får vi veta mer om omständigheterna kring hennes avhopp, men snart också att hennes försök att förgöra spionskolan misslyckades. Då hon personligen vet hur grym den och dess ledare är, måste hon göra att nytt försök att ta ned Röda Rummet.  

Likt många andra actionfilmer bjuder Black Widow på en lagom dos av humor, särskilt i scenerna med familjen, och i den sköna sarkasmen av den ypperliga skådespelerskan Florence Pugh. Som ett av de mördardrillade barnen säger hon då och då "Det här vore ett coolt sätt att dö" - det låter tufft men vittnar också om att flickorna lärt sig hur litet deras liv är värda. I slutändan är det där som Black Widow lägger sin personliga prägel på filmen - inte i "Kvinnor kan!", inte i en särartsfeminism där kärleken räddar allt, utan i modiga handlingar som återupprättar människovärdet för en stor andel av de många underskattade flickor som på olika sätt utnyttjas och kastas bort när de inte behövs. Man kan också känna en behaglig rysning mot slutet när Black Widow verkar vara oskadliggjord och ofarlig, men i själva verket just börjar använda sig av de styrkorna där hon är som allra skickligast. 

Ja, biljakterna, handgemängen och alla de andra actionscenerna är fullständigt osannolika, men man kan ändå njuta av en fight som pågår i luften, fallande från hög höjd tillsammans med skrot som krossas till ännu mindre skärvor under stridens gång. Den som överlever kommer ned som vinnare.

Louvren i Paris

 Hur många dagar behöver en civiliserad människa för att se allt intressant på Louvren? Med endast en dag till förfogande behöver man välja sina mål redan innan besöket börjar, och det underlättas av den tematiska uppdelningen av verken som presenteras väl i översiktsbladet - men försvåras av att varje sal är så stor och fylld av intressanta ting att det tar längre tid att ta sig vidare än man beräknar. Med intresset för franska skulpturer och målningar nyligen tillgodosett vid besöket på Musée d'Orsay verkade det bra att börja med de antika föremålen från Grekland och Rom, sedan Egypten och Mellanöstern, men inte ens så långt hann vi, så det blir helt nödvändigt att återvända till Louvren.  

Att samlingarna är överväldigande beror inte på att rummen är belamrade med många objekt, tvärtom framstår alla utställda föremål som noggrant utvalda för att representera sin tid och stil. Bland de många prydnads- och praktiska saker från Grekland som ställts ut finns 2500 år gamla vaser gjorda för parfym och drycker och skönt dekorerade med naturmotiv, medan andra bägare och krukor såväl stora som små visar scener ur historien eller den grekiska gudasagan. 

I en sal visas konsten som utsmyckade romerska gravar några hundra år senare, där de avlidna porträtterades med sina familjer på väg att ta farväl av dem. En kvinna som möjligen dog i barnsäng visas omgiven av sin mor, två tjänare och två barn, varav det äldre sträcker ut en längtande hand i en gest som känns gripande även tvåtusen år senare. 

Att träda in i ett rum med flera statyer av Athena intill varandra är förstås mäktigt. Det går att studera likheter mellan utförandena, och skillnader som beror på skulptörens vision och skicklighet. (Och det går inte att undvika medmänniskor mitt ibland gudinnorna.) 

Den Sovande Hermafrodite finns i flera upplagor, och den antika statyn på Louvren är den som fick en svulstigt madrass under sig år 1620. Mer fascinerande är ändå den unga personens kroppshållning som tyder på oroliga drömmar, och de motstridiga uttrycken för könstillhörighet som döljs av Hermafrodites bortvända kropp, tills man vandrar runt statyn för att stjäla sig en titt.

Förbi den tunga sfinxens upphöjda blick tar man sig inte oberörd. Sedan är man i en ny/gammal värld av hieroglyfer, mumier, gudar och bilder och föremål från egyptiskt kunga- och vardagsliv för fyratusen år sedan. En del av träet i modellerna av båtar har vittrar bort och ersatts sedan de skapades. De är tilltalande uppställda tillsammans med statyetter av fiskar och grodor. 

Egyptiska gudar fascinerar av många anledningar. En översiktskarta ger en intressant bild över i vilka områden som vilka gudar främst dyrkades. Detta blir än mer begripligt med en blick på väggen intill, där gudarna räknas upp från A till... 

Intill varje guds namn finns en eller två statyetter i storleken av en handflata som visar utseendet som ibland kan skifta, och en förklarande text där hens krafter och ansvarsområden beskrivs, och dessa överlappar varandra förstås ofta. I denna lockande sal började vår tid rinna ut och vi hastade upp till underbara Nike från Samothrake och vidare till Mona Lisa med planer på att återvända fler gånger.

Länk till Louvren